I en mycket uppmärksammad tysk tv-intervju i somras gav utrikesminister Ann Linde (S) en möjlig förklaring till att så många svenskar på äldreboenden hade avlidit under pandemin: ”Många äldreboenden i Sverige är privatägda”, sade hon (Deutsche Welle 17/6). Hon KU-anmäldes för intervjun som helhet och Hans Wallmark (M) ställde en fråga i riksdagen om på vilka fakta hon grundade sitt uttalande om äldreomsorgen.
Några sådana undersökningar fanns inte då, och inte nu heller. Däremot finns, då som nu, en stark önskan från S-regeringen att hitta en förklaring som pekar bort från det egna ansvaret. Någon att skylla på, helt enkelt. Senast i riksdagsdebatten i onsdags återkom statsminister Stefan Löfven till förslaget att sätta stopp för privatiseringar i äldreomsorgen under pandemikrisen. Omsorgen behöver ”arbetsro”, sade han, och att ”medel avsatta för äldreomsorg går just till äldreomsorg”. M-ledaren Ulf Kristersson undrade retoriskt om Löfven tyckte det var fel att låta Attendo bygga ett nytt boende med 102 platser i Uppsala (Kapellgärdet).
Vårdföretagarna, som organiserar privata vårdföretag, anlägger moteld och påpekar att deras medlemmar har mer nöjda medarbetare och lägre sjukskrivningstal jämfört med offentliga arbetsgivare (enligt Socialstyrelsens öppna jämförelser). Brukarna, det vill säga de som bor på äldreboendena, brukar vara ungefär lika nöjda oavsett om boendet är offentligt eller privat. Variationerna har varit små genom åren.
Sanningen är att äktenskapet mellan kommunerna och den privatdrivna äldreomsorgen varit ganska lyckligt under tre decennier. Under 1990-talet var S-ledda kommuner minst lika pigga på att konkurrensutsätta äldreomsorg som kommuner med borgerlig majoritet. Detta underlättade investeringarna av nya platser i en tid med mycket ansträngd ekonomi för kommunerna. Det var som sagt bra för personalen och gav samtidigt valfrihet för alla äldre.
Friskolesystemet är för närvarande starkt ifrågasatt. Något liknande motstånd finns inte mot äldreomsorg i privat regi, inga motsvarande anklagelser om att till exempel dammsuga kommunen på äldre med lågt vårdbehov. Bedömningar av behovet av boende görs i intimt samarbete med kommunen och medicinskt ansvarig sjuksköterska (mas).
Där finns heller inte den rad av skandaler som skolan drabbats av, med konkurser och undermålig undervisning som drabbat stora elevgrupper. Med ett stort undantag: den så kallade Caremaskandalen 2011.
Var ”Caremaskandalen” verkligen grov vanvård av äldre eller var den kraftigt överdriven? Eller var den till och med en tidningsanka, en bluff från början till slut? Klart är i alla fall att granskningarna i DN och SVT inte tog upp de fleråriga konflikter som funnits på Carema Cares boende Koppargården i Stockholm, mellan olika personalgrupper och gentemot ett läkarföretag, Trygg Hälsa. Anmälningarna om vanvård kan mycket väl ha haft helt andra grunder än de boendes bästa.
Granskningen var full med detaljer som fick mediekonsumenter att dra efter andan. Väga blöjor, hur lågt kan man egentligen sjunka? Lika lågt som i all äldreomsorg om man ska följa Socialstyrelsens riktlinjer att ”tillhandahålla individuellt utprovade absorberande produkter”, visade det sig senare. Men ”Caremaskandalen” utnyttjades politiskt ända fram till valet 2014, precis som att pandemin nu utnyttjas för att odla misstankar mot en femtedel av den svenska äldreomsorgen.
Coronakommissionen har redan slagit fast vad som gått fel i äldreomsorgen och hur detta kan rättas till. Det är dags att ta det politiska ansvaret och sluta försöka skylla ifrån sig.