Utan enighet fortsätter färden mot botten

I den senaste opinionsmätningen från Ipsos blir det bottenrekord för borgerligheten. Vad beror det på?

Dagens borgerlighet är en blek skugga av alliansen under ledning av dåvarande statsministern Fredrik Reinfeldt (M).

Dagens borgerlighet är en blek skugga av alliansen under ledning av dåvarande statsministern Fredrik Reinfeldt (M).

Foto: PONTUS LUNDAHL

Ledarkrönika2024-01-18 07:00
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Svensk borgerlighet är förunderlig. Kanske särskilt den del som befinner sig lite längre till höger. Efter att i årtionden ha haft en förlorarstämpel – 1991-94 var en skakig parentes och åren 1976-82 präglades inte av större reformskiften – lyckades Fredrik Reinfeldt i spetsen för de nya Moderaterna och alliansen 2006 att vinna egen majoritet i riksdagen.

I valet därefter missade man egen majoritet med mycket liten marginal, trots att det samlade stödet för borgerligheten växte. Moderaterna i sin tur var några tiondels procent från att bli riksdagens största parti. Hade det inte varit för SD:s inträde i riksdagen hade alliansmajoriteten i riksdagen varit ännu starkare mellan 2010 och 2014.

Det är här förunderligheten kommer in. För trots detta har det från högerhåll de senaste åren närmast varit tävlan om vem som kunnat kritisera Reinfeldt mest. Är det inte migrationspolitiken och avtalet med Miljöpartiet, så är det försöket att lappa ihop energipolitiken med C eller något annat som förs fram.

Samtidigt, i verkligheten, har borgerligheten kraschat. De forna allianspartierna är splittrade, med C på andra sidan blockgränsen, samtidigt som man får rekordlågt stöd i Ipsos senaste opinionsmätning. Ynka 26 procent samlar de fyra partierna ihop, en stor skillnad mot den knappa hälften av väljarstödet som man traditionellt har attraherat. Valresultatet, som visserligen ledde till regeringsinnehav, var inte heller någon klang- och jubelfest.

Orsaken stavas förstås Sverigedemokraterna. I takt med att SD har växt har utrymmet för de traditionella partierna blivit mindre. Många väljare har också lämnat M för SD (kanske för en del på grund av alliansregeringarnas migrationspolitik). Slutligen har framgångarna för Jimmie Åkessons parti effektivt drivit in en kil mellan de forna allianspartierna, med C, och en icke oansenlig mängd L-sympatisörer, på den ena sidan och M, KD och L på den andra sidan.

Om den samlade borgerligheten återigen ska bli en politisk kraft att räkna med går det inte att komma runt Sverigedemokraterna. Ett rimligt första steg vore att en gång för alla acceptera att SD är i riksdagen för att stanna, vad man än tycker om det.

Det är nämligen i det gemensamma motståndet mot Socialdemokraternas politiska projekt som de borgerliga partierna, trots sina olikheter, hämtar sin styrka. Utan enigheten och det gemensamma politiska programmet hade man knappast lyckats så bra 2006 och 2010.

Inför nästa val bör måste partierna göra sitt yttersta för att hitta tillbaka till varandra. Allt annat vore att lämna walk over till Socialdemokraterna och Sverigedemokraterna.