När UNT ringde runt till förskolor visade det sig att många förskolor valde bort luciatåg med vårdnadshavare närvarande (9/12). Det kan finnas många orsaker till det, att hindra smittspridning hör till de bättre. Men i svaren till UNT nämner ansvariga på förskolor även sådant som "Vi tycker att barnen ska få vara subjekt och inte objekt" och att man inte vill "objektifiera barnen genom att ställa upp dem i ett luciatåg". 

Objektifiera?

Varför i hela friden skulle barnen fråntas värdet som "subjekt" för att de uppträder i luciatåg?

Dåtidens lucia-omröstningar för tonårstjejer kunde mycket riktigt fungera som skönhetstävlingar, de var objektifierande och förlegade, sexistiska om man vill ta i. Men det har inget med dagens förskolefiranden att göra. 

I dag har småttingarna tomteluvor till lucialinnen, luciakronor till tomtedräkter, även pojkar är lucior, pepparkaksgummorna är fler och någon kanske stolt vill bära sin spidermandräkt. Om just luciafirandet ska ses som objektifiering kan i så fall all utklädnad, alla framträdanden, ses som traumatiserande för de stackars små. 

Barn tycker i regel tvärtom att det är väldigt roligt att klä ut sig, att sjunga tillsammans – ja även inför publik. 

Susanne Andersson, rektor på Parkens förskola i Gränby, argumenterar för skippa föräldrarna på luciafirandet eftersom "De flesta här har invandrarbakgrund, så det var många föräldrar som ändå inte kom". Men kanske skulle fler komma om de uppmuntrades och fick en fin inbjudan? 

När jag var barn och nyanländ hade jag förstås ingen aning om vad lucia var. Jag ville ha glitter i håret och blev därför tärna, alla andra flickor ville vara lucior. Så fröknarna på förskolan ställde mig längst fram i tåget. Det tog ett bra tag innan jag begrep hur jag kunde ha turen att välja så rätt, och alla andra så fel...

Men snart föll pusselbitarna på plats. Man lär sig kläder och roller, luciasånger och doften av lussebullar. 

Luciafiranden är trots allt en tradition, och som det står i läroplanen har förskolan i uppdrag att hålla kulturarvet – med traditioner, språk och kunskaper – vid liv. Det görs ju inte genom att peka finger åt dagens oförargliga luciatåg.

Gör det så mycket om en tradition dör ut då? Det behöver det inte göra. Dagens barn går till exempel hellre "bus eller godis" än knackar dörr med egenritade Glad påsk-kort. 

Kanske dör även luciatågen ut snart. Men då bör det ske till bättre argument än ”invandrare” och en objektifiering som inte ens finns.