“Ey din hora är en hora, mannen, säg inte nått annat, Jalla bre, vad tror du mannen? Vi är inte samma, Ey, jag becknade i skolan tills de ringde till min mamma”, sjöng Einár i låten “Inte samma”.
Flera av Einárs låtar har över 30 miljoner lyssningar på musiktjänsten Spotify. På Youtube har hans mest populära musikvideo över åtta miljoner visningar. Hans musik når ut till många, framför allt unga. Texterna är ofta grovt sexistiska och våldsromantiska.
Hiphop och rap har länge haft en plats i offentligheten. När jag växte upp på 1990- och början av 2000-talet bestod den svenska hiphop- och rapscenen av Ken Ring, Dogge Doggelito och Petter. I dag deltar de i Melodifestivalen och “Så mycket bättre”. I Malou efter tio berättar Ken Ring, som tidigare betraktades som "gangster" (men bleknar i jämförelse med dagens kriminella) att “När jag fick mina första barn var samhället väldigt annorlunda”. Om dagens utveckling säger han: “Jag skulle säga att det är kört, jag ser inte en vändning” (TV4 12/2).
Några år efter Ken Ring kom gruppen Kartellen med frontmannen Sebbe Stakset. Kartellens bildades av två män som satt inne livstid för medhjälp till mord. Sångerna var liksom dagens hiphop från ett förment “underklassperspektiv” med riktiga videos från Revolutionära fronten som slog in dörrar och misshandlade människor. Kartellen blev nominerad till en Grammy för bästa hiphop/soul.
Nyligen blev rapparen Yasin tilldelad musikpriset Årets bästa artist och på P3 Guld. Yasin satt under prisutdelningen häktad, misstänkt för stämpling till människorov av Einár.
Dagens gangsterrap är tätt sammankopplad med den grova kriminaliteten. Det är musik som många unga lyssnar på och blir influerade av. Den socialdemokratiska riksdagsledamoten Gustaf Lantz från Uppsala har tidigare påpekat att gangsterrapen inte borde spelas på fritidsgårdar som finansieras av skattebetalare: “Det här budskapet inte bara sprids, utan sanktioneras av det offentliga” (SVT 7/2 2020).
Visst bör vi skilja på konst och person. Men det finns gränser. Artister som sjunger om kvinnor som horor och om att skjuta ihjäl människor bör inte få priser. Låtarna ska förlöjligas för att få bort deras machostämpel. Artister som har kopplingar till kriminella miljöer och inte bryr sig om människoliv ska låsas in.
Utan att förringa Einárs egna val, var han trots allt ett offer för ett samhälle där man hyllat och gullat med förortskriminella som legitimerar våld eftersom de påstår sig vara förfördelade och slåss underifrån. Staten ska inte förbjuda uttryck. Men kulturetablissemanget behöver inte prisa det – det är också ett val.