I debatten kring Stefan Löfvens (S) efterträdare har en mängd debattörer från vänsterhåll påpekat att det måste bli en kvinna som tar över. Socialdemokraternas kvinnoförbund krävde en kvinnlig efterträdare. De före detta S-statsråden Lena Hjelm-Wallén och Ingela Thalén påpekade att Vänsterpartiet är på väg att "schabbla bort den historiska möjligheten att få en kvinnlig statsminister i Sverige (Aftonbladet 8/11). Och utrikesminister Margot Wallström (S) frågade: “Överväger Nooshi Dadgostar på allvar att stoppa Sveriges första kvinnliga statsminister? Exakt ett hundra år efter införandet av den kvinnliga rösträtten”, då vänsterpartisterna ännu inte gett besked om hur de tänker rösta i statsministeromröstningen.
Den identitetspolitiska debatten tycks aldrig ta slut. Därför behövs det upprepas att en enskild person inte är en representant för en hel grupp. Att en människa råkar födas som kvinna innebär inte per automatik att hon delar uppfattningar och egenskaper med alla andra kvinnor. Hade det exempelvis passat lika bra med Annie Lööf, Ebba Busch eller Nyamko Sabuni på statsministerposten?
Ett liknande uttalande följde coronacommissionens svidande kritik av regeringens och socialminister Lena Hallengrens (S) pandemihantering. Den tidigare EU-parlamentarikern Marita Ulvskog skrev “Säg nu inte att det är den kvinnliga ministern, som var cancersjuk, som ska få stå till svars för att det fattades beslut under coronaepidemin som inte alltid var optimala”.
Ska Hallengren, som ansvarig minister för Folkhälsomyndigheten, alltså inte kritiseras – för att hon är kvinna?
Men från S-håll är argumentation inte ny. Efter att den tidigare socialdemokratiska partiledaren Mona Sahlin (S) slutade i politiken, påpekades även då att det handlade om att hon var kvinna. Det gjorde det inte. Anledningen till hennes avhopp var upprepade snedsteg: Tobleroneaffären, skattefifflet och – efter hennes tid i politiken – de falska intygen till en livvakt.
“Kvinnokortet” tycks ofta användas när det handlar om att dribbla bort legitim kritik som riktas mot kvinnor i maktpositioner, som i fallet Hallengren eller Sahlin.
Att dessutom förvänta sig vissa fördelar baserat på könet är minst sagt ett bakåtsträvande sätt att se på jämställdhet. Att dra upp en persons kön i tid och otid är att göra kompetenta kvinnor en björntjänst. I fallet Andersson är det snarast att nedvärdera hennes övriga kvalifikationer.
S-retoriken fördummar debatten och gör alla kompetenta kvinnor en otjänst. Kvinnor kommer alltid att tjäna på att deras meriter och intellekt framhålls, framför deras kön.