De svenska klassrummen på 2030-talet lär inte prydas av namnskyltar med ”Alma N” eller ”Noah E”. Om något tyder listan med de populäraste flick- och pojknamnen 2024 (SVT 21/1) på en betydligt större spridning. Ett 15-tal namn gavs i fjol till ungefär 400-600 barn på både flick- och pojksidan. Medan unga vuxna som Emma, Elin, William och Oscar ofta har ett fyrsiffrigt antal namnar i sina årskullar.
Har det någon betydelse vad man döper sitt barn till? Ja, åtminstone om man ska döma av kvinnan med barnvagn som i slutet av 1980-talet inte kunde hålla tillbaka sucken när hon tillfrågades om namnet. Robin var det, som så många andra i kölvattnet av Björn Borgs och Jannike Björlings kändisbarn. All önskan om att vara originell är för övrigt dömd att misslyckas. Om inte förr upptäcker man det på förskolan.
Mer allvarlig är föreställningen om kopplingar mellan namn och klass. Mest baserat på fördomar har namnet A ansetts leda till misslyckad skolgång och i förlängningen risk för kriminalitet och utanförskap. Medan namnet B kanske bara signalerar dålig smak. Vad det handlar om i mer eller mindre obehagliga nätforum är att skilja ut sig genom att trycka ned andra.
Inte bara fördomar, dock. Idéhistorikern Ronny Ambjörnsson har skrivit om de så kallade ”y-namnen”, pojknamn som slutar på -y, som arbetarklassens hyllning till amerikansk masskultur. Sin egen klassresa skildrade han i klassikern Mitt förnamn är Ronny (1996), som handlar om färden från trångboddhetens Göteborg före kriget till professuren och kändisskapet. I Göteborgs hamn var influenserna från brittiska öarna starka, vilket märktes på y-namnen men också genom det klassiska fotbollsnamnet Glenn.
Namngivandet på 1900-talet kanske kan ses som förvirringen efter att religionen mist sin betydelse, när det inte längre var viktigt att heta något som betydde att Gud var nådig (Johan)? Själv hade jag i skolåldern gärna kallats ”Perra” eller ”Steffe”. Vilket inte berodde på jag var en religiös avfälling. Då hade jag knappast valt ”Klippan” (efter aposteln Petrus) eller ”den bekransade” som tilltalsnamn.
Men 1900-talsföräldrarna svingade alltså ganska vilt i sin ambition att hitta klatschiga namn, inte sällan med rötter i kulturvärlden eller politiken (Tet, som ett av barnen i Lukas Moodyssons Tillsammans hette, efter Tet-offensiven). Det blev kanske inte alltid så lyckat och som tur är finns det ofta andra- eller tredjenamn att byta till.
Hur resonerar då 2020-talets föräldrar? Kanske ger de helt enkelt barnet ett namn som de tycker är fint? En landvinning i så fall, inte minst för barnen.