Nima Sanandaji är teknologie doktor från KTH och VD för European Centre for Entrepreneurship and Policy Reform (ECEPR).
Från och med nu kan mor- och farföräldrar eller någon ta ut föräldrapeng i stället för föräldrarna själva. Reformen är bra för att skapa flexibilitet för alla olika sorters familjer, särskilt för ensamstående föräldrar. Det är i den här riktningen som politiken bör fortsätta.
Reformen innebär rent konkret att en förälder med gemensam vårdnad kan överlåta 45 dagar med föräldrapenning till någon som inte är försäkrad för föräldrapenning, till exempel en farfar. Samma siffra för ensamstående föräldrar är 90 dagar.
Det är inte ovanligt att mor- och farföräldrar eller andra släktingar spelar en viktig roll för att få familjepusslet att gå ihop. Det kan vara en ensamstående mamma som behöver arbeta och lämnar sin dotter hos den pensionerade morfadern. Eller två föräldrar som är i en viktig fas för deras karriärsutveckling som lämnar sin son hos den redan föräldralediga fastern som kan ta hand om barnet. Att den morfadern och fastern nu också kan få ersättning för sin uppoffring innebär en större möjlighet att anpassa privat- och yrkeslivet till det som är bäst för varje familj.
Faktum är att man skulle kunna gå ännu längre för att individualisera lagstiftningen. I utredningen Alla tiders föräldraskap – ett stärkt skydd för barns familjeliv (SOU 2022:38) föreslås reformer som i högre utsträckning erkänner sociala föräldrar. En social förälder kan vara en morfar, faster eller annan person som spelar en viktig roll i barnets liv. En social förälder har dock sällan ett faktiskt mandat att kunna ta hand om barnet på samma sätt som en vårdnadshavare.
Därför föreslår utredningen en typ av föräldrafullmakt som en social förälder kan få. En sådan skulle skrivas in i den sociala förälderns folkbokföring och ge den behörighet att till exempel boka läkartider, sjukanmäla barnet till skolan och liknande. Det skulle vara ytterligare ett steg i riktningen för ett mer individualiserat och flexibelt system.
Alla är dock inte sålda på idén om att kunna överlåta föräldradagar. Vissa har kallat det en kvinnofälla eftersom det i praktiken skulle vara pappor som smiter undan sitt föräldraansvar och lumpar över det på sina mammor – en mormorsfälla.
Visst finns det risk för det. Samtidigt kan man tänka sig att det finns många mormödrar som redan tar det ansvaret men inte får ersättning alls. Framför allt finns tydliga indikationer på hur reformen i stället kan stärka jämställdheten.
I boken The Nordic Gender Equality Paradox förklarar forskaren Nima Sanandaji hur det kommer sig att länder i Baltikum och Polen har ett mindre lönegap mellan könen och en större andel kvinnliga chefer än Sverige. Boken har några år på nacken, men lärdomarna kan fortfarande användas.
Sanandaji framhåller att anledningarna till att Sverige ligger i lä i jämförelse, är bland annat lägre skatt på arbete. Det har kunnat göra att fler kan arbeta och i stället köpa tjänster som kvinnor annars tenderar att ta ansvar för, som hushållsarbete och att ta hand om barn. Men framför allt är traditionen av att mor- och farföräldrar tar ett större ansvar en framgångsfaktor för att kvinnor kunnat arbeta och klättra på karriärstegen. Att möjliggöra det upplägget i Sverige skulle alltså kunna vara ett sätt att stärka jämställdheten.
Stjärnfamiljer är familjer med ensamstående föräldrar, föräldrar av samma kön eller föräldrar som inte är deras biologiska.
Idén om kärnfamiljen är förlegad. Allt fler lever i så kallade stjärnfamiljer och med ensamstående föräldrar. Det är viktigt att reglerna kan återspegla det samhälle vi faktiskt har. Att kunna överlåta föräldradagar är ett sätt att göra detta. Att erkänna konceptet om sociala föräldrar är ytterligare ett.