En granskning från Dagens Nyheter (5/1) visar att kraven på specialkost har "ökat markant" i drygt åtta av tio kommuner. Enligt tidningen larmar kommunerna om att situationen håller på att bli ohållbar. Det finns en enkel lösning på problemet: möt ickemedicinska önskemål med ett vänligt men bestämt "nej, tyvärr".
Att elever kan ha allergier är en sak. Elever med neuropsykiatrisk funktionsnedsättning, som till exempel adhd, kan också behöva specialkost och stöd. Men det finns så att säga en gräns för vilka önskemål man i övrigt kan ha på skolmaten. Förutom att möta högre krav från eleverna behöver skolorna dessutom ta hänsyn till politiska krav på att maten till exempel ska vara ekologisk och lagad på plats. Inte undra på att skolmatspersonalen får mycket att göra och att notan blir hög. "De många olika och högt ställda kraven är svåra att leva upp till, och ibland räcker inte lokalerna heller till", som det konstateras i DN. Det framgår av artikeln också att "föräldrar kräver mycket för sina barn".
Det är därför bra att många kommuner numera har policydokument om vad som ska gälla. Uppsala kommuns policydokument inleds med att "barn och elever som har ett behov av annan mat än den som serveras enligt den ordinarie menyn har rätt att få specialmat av medicinska skäl". Och då krävs intyg från läkare eller dietist. Religiösa och etiska önskemål kan till viss mån eventuellt tillgodoses men på det stora hela påpekas det att eleverna dagligen erbjuds en vegetarisk maträtt.
Grundregeln borde vara att skolorna erbjuder en måltid med antingen fisk, kyckling eller kött, samt ett vegetariskt alternativ. På så sätt tvingar man varken på eleverna en "köttnorm", eller en "vegonorm". Elever som av religiösa skäl inte vill äta exempelvis fläsk kan ta del av det köttfria alternativet. Varför göra det svårare än vad det behöver vara?
När jag växte upp fanns det på sin höjd ett filpaket framme för barn som inte ville äta den ordinarie lunchen i skolan. Att i dag besöka en skolmatsal påminner mer om att gå på restaurang. Trevligt förstås - men som sagt resurskrävande. Eller rent ut sagt "ohållbart", som en del kommuner uttrycker det.
Man kan fråga sig hur vi hamnade här. Utan tvekan har det skett en attitydförändring. I tidningen Arbetarvärlden, TCO:s webbtidning, skriver författaren och kulturskribenten Jenny Maria Nilsson träffande om orimliga krav på specialkost i skolan som "institutionaliserad bortskämdhet" (9/1).
En vanligt förekommande kritik från vänsterhåll är att medborgaren alltmer har kommit att ses som och se sig själv som kund. Kritiken är högst relevant. Det är inget fel på att vara kund, men kund är inte synonymt med att vara medborgare. Skolmatsalen är inte en all inklusive-sal i syfte att göra matkräsna semesterfirare så nöjda som möjligt. Det duger gott att maten som erbjuds är näringsriktig och bra.
Jenny Maria Nilsson skriver att barn och föräldrar säkert även förr hade önskningar om skolmaten, men att "man satte gränser för sig, somligt är inget man kan belasta det gemensamma med – en bra attityd". Det är viktigt att kunna se bortom sig själv. En del elever behöver specialkost, men alla som i dag kräver det gör det inte.
Skolorna borde lära ut om medborgerligt ansvar, eller åtminstone påminna eleverna om det hårda arbete som ligger bakom välfärdsreformer som avgiftsfri skolmat. Sverige är ett av tre länder i världen som har det. "Var tacksam!" är ett bättre budskap till skolbarn som viftar med kravlistan, än att ”kunden” alltid skulle ha rätt.