Vore det absurt om vi läste samma saker i skolan allihop?
Det ligger något i att ha läst samma saker. I grundskolan är det så det går till, i alla fall i det egna klassrummet, och på den egna skolan. I nya klasser på gymnasiet märks det att andra högstadieskolor hade prioriterat annorlunda och svensklärare ställs inför uppgiften att samla ihop klassen trots vitt skilda referensramar.
Föräldrars utbildningsnivå påverkar vilka betyg elever söker till gymnasiet med, och således vilken skola de kommer in på. Att inte kunna mer än sina föräldrar är inget problem för de elever som får toppbetyg bara genom att inte kunna mindre. Avsaknaden av en litteraturkanon i den svenska skolan slår bara mot de elever som inte kommer från studievana hem, utan föräldrar med en svensk universitetsexamen eller två.
Debatten blossar upp med några års mellanrum. Danmark upprättade ett nationellt kanon 2006, de flesta europeiska länder har en litteraturlista över betydelsefulla verk. Sverige är inte ett av dem. Är debatten om kulturkriget så dominant att vi inte klarar av att nämna svensk kultur utan att gräva fram skyttegravarna om dess godhet eller ondska? Kanske borde vi bara acceptera att den de facto existerar. Pelle Svanslös-statyn i Stadsträdgården står där den står, och vissa som ser den drar på munnen åt tanken på att någon som tränar på Studenternas IP kanske har spikskor med spikarna inåt. Andra ser en kissekatt.
Skulle det gå att få ihop en litteraturlista för svensk skolgång? Isak Skogstad var positiv till det långt innan han blev skolpolitisk talesperson för Liberalerna, och oppositionsborgarrådet i Stockholm, tidigare gymnasie- och kunskapslyftministern Aida Hadžialić (S) tog ställning för det danska systemet 2020. Ebba Busch tappade kanonkulan på sin egen fot när hon i Aktuellt 2017 sade sig vilja införa en litteraturlista i svensk skola, och därefter kuggade tre av tre frågor om Selma Lagerlöf, August Strindberg och Klas Östergren.
Busch gjordes till åtlöje för den där intervjun, men borde inte det faktum att en svensk partiledare inte vet vem som har skrivit Gösta Berlings saga vara ett tydligt tecken på att en kulturkanon behövs, och har behövts de senaste trettio åren, minst?
Om skolan inte upprättar gemensamma ramar tillåter vi att läsvanor är något eleven får med sig hemifrån, även när dessa vanor är ovanor. Visst är det bra för Vita Rosen när Eva-Lotta, Anders och Kalle kan tala rövarspråket utan att Sixten förstår – men hur kul är det att vara Sixten?