Vem är universitet och högskolor till för? Det givna svaret borde vara: i alla fall inte för politiken. Att en hel del politiker ändå verkar tro det är ett allvarligt hot mot den akademiska friheten och i ett långsiktigt perspektiv även mot demokratin.
I flera länder har vi på senare år kunnat följa hur den akademiska friheten angrips av politiker med olika ideologisk hemvist. Från höger begränsas forskningsområden och utbildningar som inte passar in i de styrandes agenda. I Ungern till exempel har regeringen beslutat att lyfta bort genusvetenskap från listan av godkända utbildningsprogram eftersom man anser att det inte behövs några genusvetare när kvinnor ändå är kvinnor och män är män.
På andra sidan Atlanten bedrivs samtidigt politiska påtryckningar från vänster mot forskning, utbildningar och föreläsare som inte uppfattas som tillräckligt politiskt korrekta. Allt större krav ställs på att universiteten ska fungera som trygga rum där inga sanningar ifrågasätts och ingen någonsin får sin världsbild ruckad. Liknande tendenser – från båda håll – har vi kunnat skönja här i Sverige.
Förra året hörde bland annat utbildningsutskottets vice ordförande Kristina Axen Olin (M) av sig till Malmö universitets rektor med frågan om en kurs om skolmarknadens konsekvenser för samhällets syn på utbildning var ”seriöst menad” och ville veta hur universitet tänkt.
Samtidigt har universitetslärare som utsatts för politiskt motiverade drev av kränkthetsideologer från vänster och i vissa fall till och med tvingats bort. Dessutom finns det starka krafter inom näringslivet som även de anser sig ha rätten att försöka styra den högre utbildningen och politiker som går i marknadens ledband.
För att under översiktlig framtid skydda det fria utbytet av tankar och idéer och garantera att varken dagspolitik eller ekonomiska intressen tillåts bestämma vad som får forskas på eller undervisas om på svenska universitet och högskolor behöver den akademiska friheten skyddas i grundlagen. En fråga som bland annat Liberalerna drivit länge och även lyfter inför kommande valrörelse. Som en del i Januariavtalet lyckades L få igenom att skrivningarna om akademisk frihet stärkts i högskolelagen. Det är utmärkt, men långt ifrån tillräckligt.
Högre utbildning måste ges bättre förutsättningar för att kunna stå emot klåfingrighet från regeringar som ser universiteten som propagandamaskiner eller verktyg för att nå politiska mål. Därför måste regeringsformens kompletteras så att inte bara forskning utan även utbildning inkluderas. Forskare, universitetslärare och studenter ska kunna känna trygghet i rätten att formulera och diskutera obekväma frågor och inte behöva anpassa sig till politikens nycker.