Kommer skotska separatister att sitta fängslade i London inom fem år? Tanken slår en när en ung kille i Edinburgh i ett SVT-reportage slår fast att han är skotte, europé och britt – i den ordningen. Och eftersom nationalisterna SNP väntas vinna en jordskredsseger i det skotska parlamentsvalet i maj. Partiledaren Nicola Sturgeon har krävt en ny folkomröstning om självständighet. Premiärminister Boris Johnson vägrar, med hänvisning till omröstningen 2014. Ni har fått er chans!
Katalan, europé, spanjor, sade många vid massdemonstrationerna i Barcelona 2012-2013. Sedan kom valet i Katalonien där självständighetspartierna fick majoritet. Och sedan många turer med illegala folkomröstningar, med en hårfin gräns gentemot polisvåld och regelrätta upplopp. Slutligen dömdes de ledande politikerna i Katalonien, och företrädare för självständighetsorganisationer, till fängelse för en rad civila brott samt brott mot den spanska konstitutionen.
Det finns likheter, men också skillnader. Katalonien är en välmående del av Spanien som (kanske) vill bryta sig loss. I Skottland råder det omvända förhållandet. En annan skillnad är just folkomröstningen 2014, att Skottland fått chansen och röstade nej till självständighet. Men de flesta skottar anser att det argumentet faller på grund av brexit, vilket också är huvudskälet till kravet på en ny omröstning. Skottland röstade för att stanna i EU i juni 2016, med god marginal.
Kanske räknar också Skottland med ett indirekt stöd från EU för sin strävan att bli en egen nation, som en ny medlem med EU-positiva medborgare? Det gjorde i alla fall katalanerna, och blev besvikna. Den officiella hållningen är naturligtvis att separatistiska rörelser är interna spanska/brittiska angelägenheter, att det är varje lands konstitution som måste gälla. Men även i övrigt fick Katalonien föra sin egen kamp. Det kommer även Skottland att få göra, och om den sker med framgång får man vackert ställa sig sist i kön för EU-medlemskap. Det finns goda skäl till det, som kan sammanfattas i talesättet ”väck inte den björn som sover”.
Alla länder har sina potentiella separatister, mer eller mindre gömda under ytan. När de fredliga demonstrationerna i Barcelona inleddes var man i Madrid livrädd för att de baskiska separatisterna ETA skulle väckas till liv igen, med tanke på blodet som spillts under decennier. Så blev det inte. Men skottarna tog säkert intryck. Vallonerna i Belgien gjorde det definitivt. Och i Italien flyttade Lega Nord fram positionerna för ett självstyrande Norditalien.
Och apropå sovande björnar, i påsk har det gått 23 år sedan de stridande parterna i Nordirland skrev på fredsavtalet efter många års strider och attentat från främst IRA. Nu har kampen för ett enat Irland väckts till liv igen. En webbundersökning visar att 51 procent av nordirländarna vill se en folkomröstning om att bryta sig loss från Storbritannien. Trots osäkerheten i undersökningen kallar IRA:s politiska gren Sinn Fein utvecklingen ”ostoppbar”.
Unionisternas partiledare Arlene Foster tror ändå att ”folket vill stanna i Storbritannien” och pekar på att man klarat pandemin bättre än Irland (Daily Mail 22/1). Hon låter knappast övertygad och tillstår också att det finns ”en uppdelning”. Om Nicola Sturgeon och skottarna kommer vidare mot självständighet kan bollen vara i rullning, och sedan följer walesarna. De som propagerade för brexit med ord om att återupprätta imperiet har en del att tänka på.
Separatismen finns överallt och kan väckas till liv när omvärlden förändras. Ingen kan känna sig trygg. Det var trots allt bara 27,7 procent av jämtarna som röstade ja till EU 1994.