Uppgörelserna med skjutvapen har ökat med nästan 20 procent under 2020. Under fjolårets första tio månader ägde 267 skjutningar rum, samma period i år 315 (SVT 11/11). Antalet med dödlig utgång har ökat lika mycket, från 31 till 37 personer, däribland den 12-åriga flicka som dödades av misstag vid en drive by-skjutning i Botkyrka i augusti.
Om någon till äventyrs tycker att det i stället blivit lugnare kan det bero på flera saker. Att det skett en tillvänjning, att händelserna gradvis flyttat längre ned i mediers sändningar och spalter, eller att den som reflekterar själv inte bor i eller nära ett utsatt område. Det kan också bero på ren utmattning, att gängkriminaliteten diskuterats intensivt i åratal utan att någonting händer. Straffen ska bli hårdare och det förebyggande arbetet bättre, ja. Men konkret har inte mycket hänt.
I stället för att låta en moderat och en vänsterpartist prata förbi varandra ännu en gång i studion valde SVT:s Aktuellt i onsdags att åka ut till en skola i Norsborg i södra Stockholm. Det är där som skjutningar har blivit vardag och det är där, i låg- och mellanstadiet, som det förebyggande arbetet ska göras. Nyrekryteringen till gängen måste stoppas och det måste göras tidigt.
Det är fullkomligt hjärtskärande att höra en liten kille säga att han är rädd för ”skottlossning” när han går till hemkunskapen en bit bort. Bara det är skäl nog för en extrainsatt riksdagsdebatt. Och skäl att känna skam för justitieminister Morgan Johansson (S) när han ännu en gång skryter över allt han åstadkommit (vapenlagar, avlyssning med mera) som bara indirekt har med pojkens situation att göra.
SVT-reportaget försökte också leda i bevis att det förebyggande arbetet haltar. Skolan i Norsborg måste nämligen spara pengar. Men det framskymtade i intervjun med rektorn att det nog kunde bero på att elever flyttat eller bytt skola, och att färre elever förstås betyder en mindre budget. Brist på speciallärare kan också vara en faktor. Det råder inget tvivel om att det satsas mer på den svenska skolan än någonsin, 304 miljarder kronor, enligt SCB (2019).
Politiska utspel om höjda straff för gängkriminalitet möts ofta med beskyllningar om ”signalpolitik”, men också med befogade invändningar. Det gäller till exempel avskaffande av den så kallade ungdomsrabatten för 18-21-åringar. Ett flertal remissinstanser har pekat på forskningsrön om att förmågan till självkontroll och att bedöma risker och konsekvenser av sina handlingar inte är fullt utvecklad i den åldern. Lagförslaget har skrivits om för att bara gälla brott som kan ge fängelse i minst ett år, men kritiken kvarstår delvis.
Det är naturligtvis helt riktigt att stödja sina förslag på forskning. Men det finns också ibland en inställning mot straff i sig som bortser från värdet av att brottslingen hålls borta från gatan. Det är särskilt viktigt i utsatta områden där den gängkriminelle styr vardagen för ett stort antal människor, inklusive pojken som ska gå till hemkunskapen.
Medan lagstiftarna pratar agerar polisen. Enligt Ekot har ett hundratal kriminella, tillhörande de åtta mest våldsdrivande nätverken i Stockholm, frihetsberövats i år. ”Ju längre de här personerna sitter i fängelse, desto lugnare blir det i Stockholm”, säger Robert Karlsson, biträdande chef i polisregion Stockholm.
Cirkelgången är tydlig. Särskilda insatser från polisen, Rimfrost var ett annat sådant exempel. Sedan ut igen. Det blir inte lugnare för att statsministern talar om att ”knäcka gängen”. Bara mer tillvant, för dem som har lyxen att inte behöva leva där gängen styr.