Det offentliga blöder pengar. Siffrorna får det att svindla. Varje år försvinner mellan 11 och 27 miljarder kronor i felaktiga utbetalningar. Detta enligt tidigare statliga utredningen Delegationen för korrekta utbetalningar.
Pengarna som betalas ut kommer från myndigheter som Skatteverket, Försäkringskassan och CSN – och från kommuner. Uppsala kommun är inget undantag.
I fallet med de kommunala utbetalningarna handlar det i praktiken om ekonomiskt bistånd, socialbidrag i vardagligt tal. I vissa fall kan det förstås bara handla om godtrogenhet eller om enskilda bidragstagare som hittat luckor i systemet som de passar på att sko sig på.
Ekonomiskt fiffel behöver dock inte bara vara en fråga om ”vardagsbrottslighet”, att precis som med skarvandet med vab-utbetalningar norpa åt sig lite extrapengar från det offentliga. Det kan lika gärna röra sig om organiserad brottslighet. Välfärdsbrott är numera en lukrativ bransch för kriminella gäng. Och det saknas inte uppgifter från polis om misstänkta brottslingar som rör sig med stora mängder pengar, samtidigt som de uppbär ekonomiskt bistånd.
Att stoppa felaktiga utbetalningar och överlagt bidragsfusk måste därför vara en prioriterad uppgift. Dels handlar det om att komma åt den organiserade brottsligheten, dels om att en felaktig utbetalning är medel som skulle kunna komma någon faktiskt behövande till del. Arbetsmarknadsnämnden, som ansvarar för utbetalningarna i Uppsala, har inte en obegränsad budget.
Därför är nyheten om att anmälningar om bidragsbrott ofta läggs ner så nedslående (UNT 6/1). Uppsala kommun har utökat sina granskningar av utbetalningar av ekonomiskt bistånd med det uttalade syftet att förbättra möjligheten att ”upptäcka och förhindra välfärdsbrott”. Precis som i många andra kommuner har Uppsala särskilda personer som arbetar med detta.
Kommunen uppger att man under 2023 överlämnade 34 ärenden om misstänkt bidragsfusk till polisen. 21 av dessa har lagts ner. I övriga fall har kommunen inte fått någon återkoppling av polisen.
Polisen å sin sida försvarar sig med att antingen har bevisläget varit för dåligt eller så har det gått för lång tid, vilket gör det omöjligt att styrka brott.
Det är uppenbart att kommunen och polisen måste bli bättre på att samordna sitt arbete. Åtminstone om man menar allvar med att man tar bedrägerier med ekonomiskt bistånd på allvar.
Att medvetet dränera kommunens kassa på medel som skulle kunna komma andra behövande till del borde ses som ett allvarligt brott. Även om det i Uppsalas ”bara” handlar om ett trettiotal fall årligen.