På många sätt är det självklart bra att allt fler universitetsutbildningar innehåller en praktiktermin. Även de som pluggar mer teoretiska ämnen inom humaniora eller samhällsvetenskap behöver förstås arbetslivserfarenhet.
Men även självklarheter behöver ifrågasättas, och oroväckande sällan lyfts frågan om eventuella nackdelarna med att universitetet fungerar som en arbets- eller praktikförmedling fram.
Tanken med praktikterminer är vällovlig. Studenterna ska få möjlighet att lära känna sin bransch och få arbetslivserfarenhet. Men praktiken fungerar ofta mer som en obetald tjänst än som en plats att lära sig om branschen. Allt från tankesmedjor, företag, ickestatliga organisationer och regeringskansliet kan använda praktikanter som gratis arbetskraft. Praktikanterna får förstås pengar utbetalda varje månad, men då från CSN. Det går således att se det som att det offentliga subventionerar “löner” till privata företag och organisationer.
Det kanske är motiverat, men i så fall bör det göras på ett mer transparent sätt, inte bakvägen via universitetet.
Dessutom har praktikkurserna – för det räknas som universitetskurser – även andra problem. Hur ska till exempel studenterna examineras, och för vad? Vilken kompetens är det som lärs ut på praktikkurserna? Kursbetyg finns för att signalera vilken kompetens en student har, och det får sitt värde därför att olika studenters kursbetyg går att jämföra. Praktikplatserna finns på vitt skilda arbetsplatser där också arbetsuppgifterna är olika varandra. Därför kan de knappast ses som jämförbara, och på så vis tappar betyget sin betydelse.
Praktikkurserna innebär också ett legitimitetsproblem för universiteten. Sveriges högskolor får offentliga medel baserat på “faktiskt genomförd utbildning”, peng per poäng. Ju fler som godkänns, desto högre statsbidrag får universiteten. Det är ett problem generellt sett eftersom det samhällsekonomiskt eftersträvansvärda, en bildad studentkår, hamnar i motsättning till det som gynnar institutionerna – att godkänna så många som möjligt. Men det är också ett problem specifikt för praktikkurserna. Det minskar motivationen till att ge tydligare betygskrav på praktikkurserna, eftersom man rentav tjänar pengar på att inte göra det. Dessutom är praktikkurserna inte förlagda till universitetet – utan till en arbetsplats.
Samhället sätter hög tilltro till högre utbildning. Ofta är det dock otydligt vad vi vill uppnå med den. Syftet med akademiska utbildningar är inte främst att förebereda för ett specifikt yrke; den rollen fyller yrkesutbildningar. Därför handlar frågan om praktik på teoretiska utbildningar ytterst om vad universitetets och den högre utbildningens uppdrag egentligen är. Och det är inte uppenbart.