Debatten om skogen har åter blossat upp. Skydda nyckelbiotoper och värna naturen, säger Miljöpartiet. Skogsnäringen är viktig och klimatneutral, säger Centerpartiet. I debatten slängs ofta äganderätt runt som argument för att människor ska få bruka sin mark i allmänhet, och sin skog i synnerhet. Motsättningarna här handlar om skyddsvärden ställda mot varandra: Å ena sidan måste vi värna naturen, å andra sidan ska inte staten ta människors saker.
Förra året klassades delar av Mathias Mattson mark som nyckelbiotoper, alltså “områden i skogen [...] som har en mycket stor betydelse för skogens växter och djur” (skogsstyrelsen.se, 9/7). Nyheten nådde honom bara dagar efter att han köpt marken. I ett helt år drev han processen om att få ersättning från staten och förra veckan kom domen som slog fast att han ska få det. Att en fällande dom utfärdas i ett sådant här fall bådar gott för framtiden. Det ger staten starkare incitament att hantera människors ägodelar med tillförsikt. När människors skog klassas som nyckelbiotop blir den obrukbar för ägaren och denne bör alltid få ersättning motsvarande marknadsvärdet.
Just utan rättvis ersättning är det som gör domen i förra veckan så efterlängtad. Den banar väg för ett starkare skydd för äganderätter som gör att människor kan känna sig trygga med sin mark, sitt arbete och sin egendom.
Det tåls att upprepa att äganderätten är fundamental i en fungerande marknadsekonomi och i en demokratisk rättsstat. Det bygger på ett starkt skydd av egendom och är, enkelt formulerat, rätten att fritt förfoga över saker, mark, fastighet et cetera, i alla hänseenden, utan hot om att de ska tas ifrån dig eller förstöras utan rimlig ersättning. När det kommer till mark kan denna rätt alltså skydda både ditt hem och ditt arbete.
Det framstår därför som mer och mer oacceptabelt för staten att klassa folks mark som nyckelbiotopområde utan att markägaren får ersättning. Absurditeten går att jämföras med ett bilköp. Om du köper en bil köper du den rimligtvis i syfte att köra i den. Om staten dagarna efter köpet klassar bilen som miljöfarlig och belägger den med körförbud är det svårt att säga att den funkar lika bra eftersom den går att sitta i.
En promenad genom skogen, och skyddet av naturen, bör kanske inte relativiseras med en biljämförelse men nog hade bilägaren krävt ersättning. Den här liknelsen faller lite på att beskedet om bilen inte kommit från klar himmel på samma sätt, om de ens hade fattat beslutet överhuvudtaget. Men principen står sig oavsett.
Vi måste givetvis värna naturen, det tycker såväl Miljöpartiet som Centerpartiet, men människors rätt till sin egendom är även det ett skyddsvärt intresse. Man kan tycka vad man vill om expropriering i sig men ibland är det nödvändigt, exempelvis för att skydda nyckelbiotoper eller bespara 100 000 människor 45 minuters pendlingstid om dagen genom att dra järnväg över någons åker. I båda fallen bör det vara en självklarhet att ersätta ägarna som blir av med sin egendom.
Det är viktigt att hitta balansgången mellan människors egendom och beskydd av naturen. Mathias Mattsons vinst i domstolen mot staten är en liten vinst på vägen till en starkare äganderätt. En stark äganderätt är inte bara en garant för ett fungerande samhälle utan även nyckeln till välstånd, eftersom privatägda saker i regel tas bättre omhand. När det gäller skogen har naturskyddet gått till överdrift. Det som går förlorat är människors rätt att känna den trygghet och frihet som privat ägande ska innebära i ett demokratiskt samhälle. Domen som meddelar att staten får betala ägaren vars mark blir obrukbar kommer därför inte en dag för sent.