Ska liberaler bry sig om intersektionalitet?

I år är det 170 år sedan kvinnorättskämpen och slaverimotståndaren Sojourner Truth höll sitt berömda tal “Ain’t I a Woman” på ett kvinnorättsmöte i Ohio, USA. Truth föddes in i slaveri i slutet på 1700-talet, men lyckades fly med sitt spädbarn år 1826. Hon blev sedan en viktig förkämpe för både kvinnors och svarta amerikaners rättigheter. 

Talet från kvinnorättsmötet i Ohio handlade om hur hennes erfarenheter och problem som svart kvinna radikalt skilde sig från vita kvinnors erfarenheter och problem, men att hon inte såg det som ett skäl till att hon skulle uteslutas varken från abolitioniströrelsen eller kvinnorättsrörelsen. Många menar att hennes bidrag till idédebatten la grunden för det som i dag kallas för intersektionell feminism.

Det är förstås omöjligt att slå fast det kontrafaktiska scenariot, men utan hennes intersektionella perspektiv är det svårt att veta vad som hade hänt med både kvinnorättsrörelsen och abolitioniströrelsen. Ändå har begreppet intersektionalitet fått ett allt sämre rykte, även i svensk politisk debatt.

Finns det skäl till det? Till viss del, ja. Den intersektionella idén om att olika faktorer samspelar i förtryck har i vissa fall lett till absurda ideologiska kullerbyttor där slutsatsen har blivit att bara den med maximalt antal diskrimineringsgrunder bör uttala sig i frågor som rör förtryck. Det gör idén om intersektionalitet direkt kontraproduktiv, eftersom kampen för att motverka förtryck då mister sin allmängiltighet. Det är olyckligt, och det är egentligen inte vad intersektionalitet innebär.

De intersektionella perspektiven är tvärtom fortfarande viktiga i många jämställdhetsfrågor. Ta till exempel våld i nära relationer. Mäns våld mot kvinnor är ett folkhälsoproblem. I Sverige dör en kvinna varannan vecka till följd av partnervåld. Under första halvan av 2020 polisanmälde 9 000 kvinnor våld i nära relationer (SVT 29/9-20). Isoleringen under coronapandemin har förvärrat situationen för många kvinnor över hela världen.

Våld i nära relationer sker inte slumpmässigt, det finns riskfaktorer. Till exempel löper kvinnor över 45 år större risk att utsättas, och om relationen har pågått längre ökar också risken. Det är inte oväntat, eftersom det kvinnorna ofta har det svårare att lämna sin relation. De som helt saknar eller har en låg inkomst, eller på andra sätt är ekonomiskt beroende av sin partner kan också ha svårare att lämna relationen.

Faktorer som ålder, fattigdom och kön samspelar alltså vad gäller risken att utsättas för våld i nära relationer. Det är inte kontroversiellt, ändå är intersektionalitet som begrepp det – trots att det är just detta begreppet beskriver.

På samma sätt går det inte att motverka hedersförtryck på ett effektivt sätt utan att ta hänsyn till intersektionalitet. En person som utsätts för hedersförtryck som dessutom har ett funktionshinder, som till exempel nedsatt hörsel, kan ha svårare att söka hjälp från myndigheter eller kanske rentav är beroende av sin familj för att kommunicera med myndigheter. Det innebär att personen är särskilt utsatt, och därför är det viktigt att de som jobbar med dessa frågor anlägger ett intersektionellt perspektiv. Det kan alltså i sin bästa form vara ett verktyg som underlättar jämställdhetsarbete.

Därför är det synd att intersektionalitet har blivit en yta på vilken många projicerar sina invändningar mot vänsterorienterad feminism. Det är nämligen inte det intersektionella perspektivet det är fel på, utan kollektivistiska lösningar på jämställdhetsproblemen. Därför behövs liberala perspektiv på intersektionalitet och liberal feminism.