Fram till för tio år sedan hade bostadsfrågan i det växande Uppsala i grunden ett svar: förtätning. Ingen ville upprepa misstagen med miljonprogrammet, inte heller den senare utbyggnaden av Sävja och Stenhagen, områden med blandad bebyggelse som i sig kunde verka attraktiva, om det inte vore för avståndet till stan. Än i dag brottas dessa två stadsdelar med socioekonomisk utsatthet, problem som kommer och går i vågor.
Förtätningen har i det stora hela gått ut på att bebygga industritomter och annan mark som legat för nära citykärnan i förhållande till stadens storlek. Marken har gradvis blivit för attraktiv för att inte hysa bostäder. En niohåls golfbana blev till Rosendalsområdet, och så vidare. Företagen har kompenserats med ny mark när E 4 flyttade österut för snart 20 år sedan.
Ibland blev det för tätt och för högt. Förtätning är komplicerat och måste ta hänsyn till både attraktivitet och risken för översvämningar som kommer med alltför mycket asfalt och betong. I det stora hela har man ändå lyckats behålla gröna stråk i Uppsala, ibland tack vare mangling i samråd med medborgarna och i politiken. Den här sortens förtätning fortsätter också, som med ett nytt område mitt emot moskén där det finns affärslokaler i dag (UNT 14/1).
Fyrspårsavtalet med staten undertecknades 2017. När 33 000 bostäder skulle skakas fram på 30 år dög det inte längre med bara ”småskvättar”, max några hundra bostäder. Dessutom började de mer uppenbara centrala lägena som kunde bebyggas helt naturligt att sina. Något radikalt måste göras och planerna på Sydöstra staden tog form, hela 21 500 bostäder i ett band norr om Lunsen, knutet till den kommande stationen i Bergsbrunna.
I den fördjupade översiktsplanen talas om en ”socialt varierad stadsmiljö”, bostäder "med olika kostnader och upplåtelseformer”, ”stort utbud av kommersiella och kulturella aktiviteter” samt ”gröna parker och större stråk av sparad natur”. Det påminner inte så lite om ett område som redan är under utbyggnad, nämligen Rosendal.
Det påminner också om intentionerna med Stenhagen vid 1990-talets början. Det blev inte så lyckat och villorna i den västra delen ledde mest till en knivskarp gräns inom stadsdelen. Om Sydöstra staden lyckas bättre med variationen återstår problemet som skiljer både Stenhagen och den kommande stadsdelen från Rosendal – avståndet till city, både i kilometer och med barriärer av stora trafikleder.
Varför skulle Sydöstra staden lyckas bättre än Stenhagen? En förmildrande omständighet är definitivt stationen och den kommande pendlingsmöjligheten till Arlanda och Stockholm. På den negativa sidan finns så klart storleken. Med svindlande 48 000 invånare skulle stadsdelen bli ganska exakt tio gånger större än dagens Rosendal och Stenhagen. En helt ny stad tar form och det är närmast omöjligt att föreställa sig dess karaktär, oavsett de vackra orden i planen.
Bostäderna kommer in i den ganska hätska debatten om spårvägen som började byggas i somras. För vem är det man bygger? Uppsalas invånarantal pekar inte längre mot 350 000 år 2050. Kanske är kommunens senaste prognos (318 000, maj 2024) också för optimistisk?
Konjunkturen är fortsatt svag och exempelvis Centerpartiet anser att alla planer ska ”bromsas upp för att vänta in en ökad efterfrågan på bostäder” (UNT 9/1). Och ja, åtminstone vore det vettigt att ta foten från gasen innan det är för sent. Vid Lunsen väntar varken ett ”miljonprogram” eller ett ”Stenhagen”, snarare någonting helt okänt. Som det ser ut i dag är det inte ens säkert att det går att sälja 200 lägenheter vid Vattholmavägen och moskén om några år.