Restriktionerna hävs, äntligen, den nionde februari. Vi har dock levt med ”rådande omständigheter” i nästan två år, och den tid som flytt kommer aldrig mer igen. Vad vi gått miste om blir extra tydligt i för den unga generation som möter stora livsförändringar i snabbare takt än vad äldre gör. Livet kan se radikalt annorlunda ut mellan 19 och 22, på ett sätt som det mer sällan gör mellan 40 och 43.
Det kommer att bli intressant att se vad vårterminen för med sig för den yngre gruppen. Denna vår innebär det första riktiga valborgsfirandet för en generation studenter som förväntas lägga fram sina kandidatuppsatser till sommaren – så stor del av studietiden har spenderats på Zoom.
En hel studentgeneration kommer att minnas en studietid med saker som superspridartentor i stället för superblöta sittningar, och det gör visst avtryck. Jag är själv student och tacksam över att min egen halvvägssittning, som lovordats sedan introduktionsföreläsningen på första terminen, lyckades bli av i oktober. Min bordsherre var dock en främling, trots fem terminer på samma program. Programmet splittras till hösten för fördjupningskurser, utan att någonsin riktigt ha suttit ihop. Restriktionerna må då ligga bakom oss, men frågan är om skadan inte redan är skedd.
Ta till exempel en så grundläggande aspekt som vem du delar livet med. Genomsnittsåldern för att träffa sin livspartner är i Sverige 25 år för kvinnor, och 28 för män, baserat på heterosexuell statistik. Fyra av de fem vanligaste platserna att träffa sin partner på har försvunnit under pandemin; vi har undvikit våra vänners vänner, har inte tillåtits gå på krog eller nattklubb, vi har jobbat hemifrån och haft inställda fritidsaktiviteter. Alltså har vi inte vistats på de platser där 64 procent av förhållanden inleds, enligt en Sifostudie från 2010.
Att tillhöra generation X, Y eller Z har länge varit den heta uppdelningen i sociologisk forskning. Vem är vad? Vem bryr sig? Kanske kommer hur gammal du var när pandemin slog till vara mer varaktigt generationsdefinierande än något annat. Vuxenvärlden kommer fyllas av de som läste universitetstiden på distans, och universiteten förväntas hantera de nya ”reccar” (av latinets recentior, ny student) som lärt sig en begränsad mängd sociala koder tack vare en gymnasietid bakom skärmen.
Så visst ska vi fira att restriktionerna lyfter. Deras konsekvenser lär vi dock leva med ett tag till.