När Johan Pehrson tillträdde som partiledare för Liberalerna våren 2022 var det med ett tydligt uppdrag: Rädda kvar partiet i riksdagen. Det lyckades Pehrson med. Och inte bara det, han såg till så att L hamnade i regeringsställning, något som var långt ifrån givet.
Sedan blev det inga fler framgångar, utan mest en räcka med besvikelser, diverse skolreformer undantagna. Partiet ramlade snart ner under riksdagsspärren och de röda linjer mot Sverigedemokraterna som man lovat blev det inte mycket av.
Tvärtom har det nästan verkat som om Pehrson och Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson har haft en relativt god personkemi.
Man kan förstås inte förbjuda någon att bli kompis med någon annan, men däremot kan man å det skarpaste ifrågasätta att ett liberalt parti uppfattas som att det sitter i knät på ett i grunden främlingsfientligt och högerpopulistiskt parti.
Tyvärr är det detta som Johan Pehrson kommer att bli ihågkommen för, hur han inte tillräckligt markerade mot Sverigedemokraterna. Hur många av överenskommelserna i Tidöavtalet som var rejäla överträdelser av de röda linjer som man gjort ett så stort nummer av i valrörelsen.
Med facit i hand var det kanske fel val att sätta sig i en regering beroende av Sverigedemokraterna. Visserligen fick man ministerposter, men på köpet var man tvungen att acceptera mycket politik som man egentligen inte stod bakom.
Både klimat- och miljöminister Romina Pourmokhtari, jämställdhetsminister Nina Larsson och skolminister Lotta Edholm är möjliga kandidater till posten. Samtliga tre har en lång bakgrund och en stark förankring i partiet. Men om någon av dem tar över måste de göra det med insikten om vad Liberalerna har gjort fel.
Ett liberalt parti som målar in sig i ett hörn och reducerar sig själv till ett passivt stödparti till ett större block, gör sig irrelevant. Både sakpolitiskt och för väljarna. Både Liberalerna och Centerpartiet har gått i den fällan den här mandatperioden – och väljarstödet är därefter.
Den stora chansen för liberala partier att påverka den nationella politiken är genom att utnyttja sin roll i den politiska mitten för att på så sätt tvinga fram politiska eftergifter från sittande regering. Om Liberalerna och Centern hade samarbetat hade det inte gått att bilda regering och, sannolikt, inte att driva igenom en budget utan deras stöd.
De hade blivit kungamakare. I stället blev de passiva stödfigurer. Detta är den viktigaste insikten att dra av Johan Pehrsons avhopp. Detta är vad en ny partiledare måsta ta med sig, oavsett om hon heter Pourmokhtari, Larsson eller Edholm i efternamn.