För en del år sedan flydde jag nerför en trappa i en stadion i Bergamo, omgiven av rökgranater och med explosionen från en så kallad banger ringande i öronen. Matchbesöket hade skett helt spontant, efter en kort tågresa från Milano, och biljetterna gällde en av ståplatsläktarna. Det var min första och hittills enda direktkontakt med Ultras, supporterkulturen med italienskt ursprung.
Ultravänster, ultrahöger, ultranationalist. De positiva konnotationerna av prefixet ”ultra” är få. I fotbollssammanhang är Ultras fanatiska supportrar som lever med sitt lag i blodet. Till det positiva hör fantastiska inramningar av matcherna, men också makt nog att kritisera miljardrullningen i den moderna toppfotbollen, som i fallet Collectif Ultras Paris. Till det negativa hör våldsutbrott, droger och kopplingar till organiserad brottslighet.
Självklart vill Stockholmsklubbarna likna storklubbarna i Europa. Lika självklart vill supportrarna i allsvenska Sirius ta efter Stockholmskollegerna. Idealet är en ljud- och bildkuliss på läktaren som känns in i märgen. Huttrande smågrupper, ”kom igen nu blåsvart” och kanske ett eller annat ”domarj…l” förpassas till historien. I en artikelserie, ”Här är ultrasgrupperna…”, undersöker UNT Sirius nya supporterkultur (första delen 20/9).
Det är uppenbart att den här kulturen kommer som ett paket, med häftig stämning i ena änden och hot om våld i den andra. Visst kan det kännas bra att 1990-talets ”studentikosa pilsnerramsor med körstämmor” ersatts av 10-15 minuter långa, mycket välrepeterade sånger under flaggor och där blå rök väller upp över läktaren. Kärleken till laget Sirius, Uppsalas stolthet, står i fokus, som under matchen mot Häcken nyligen.
Men i andra änden finns unga män i rånarluvor och t-shirts med ”1312” (i alfabetisk ordning ACBC, all cops are bastards), på barn ned i tioårsåldern. I gruppernas sociala medier är hotet om våld aldrig långt borta. Det beskrivs som ”blodiga knogar, hets mot andra lag och polishat”.
Kärnan i Sirius nya ultrasgrupper är ACM, Alfa Canis Majoris, alltså stjärnan Sirius. Namnet känns lite så där, lite som det alltid gjort när ”ultra” är involverat. Det handlar inte om ljudkänsliga medelålders män, utan om att barnfamiljer ska kunna gå på idrott och ha kul. Och att brott är brott var de än sker.
Hot, hets, våld och i vissa fall pyroteknik är brottsligt och ska bara bort från offentliga miljöer. Inget tifo, ingen mäktig sång i världen kan ändra på detta faktum. Vilket i sin tur inte alls betyder att man längtar tillbaka till pilsnerramsorna eller ”andra sidan är ni klara”.