Segregationen märks också i coronakrisen. Häromdagen rapporterade SVT att 6 av 15 i döda i covid-19 i Stockholm är svensksomalier, många av dem från Järvaområdet som Tensta, Spånga och Rinkeby tillhör. Enligt siffror från Smittskydd Stockholm är ungefär 130 av de 959 av de konstaterat smittade i länet från Järvaområdet.
Kommunen intensifierar därför arbetet med att sprida information på olika språk. På Myndigheten för samhällsskydd och beredskap har man "varit för dåliga på att nå ut till människor som inte pratar svenska", medger myndighetens kommunikationsdirektör Morgan Olofsson (DN, 25/3).
Att förstå målgrupper är a och o.
Som Per Brinkemo, journalist som arbetat med "Somaliland förening" i Malmö, nämner finns det kulturella aspekter: "Är en individ sjuk samlas släkten till stöd för den sjuke. En vacker tanke, oftast. I den här situationen – livsfarlig" (Axess, 24/3).
Att samlas för att ge stöd åt sjuka är något som många invandrare känner igen. Likaså att man gärna umgås över generationsgränser. För att få människor att ändra dessa ”självklara” vanor måste de förstå faran.
Brinkemo föreslår som lösning att samhället bland annat via shejker, imamer och andra ledande personer kan nå ut med viktig och korrekt information. Det finns människor som inte följer svenska medier, eller ens läser skriftlig information även om den är översatt till det egna språket. Särskilt bland äldre kan förekomsten av analfabetism vara hög.
Situationen visar också hur viktigt och avgörande det kan vara att kunna förstå det svenska språket. Språk är makt. På sikt måste fler lära sig svenska, annars har vi en fortsatt farlig ojämlikhet.
Här och nu är det viktigaste att information över huvud taget når fram. Information kan både gå från stat till individer - och tillbaka. Många som har flytt hit har erfarenheter av samhällskriser. Säkert skulle en del av dem kunna bidra med kunskap i krisarbetet. "Invandrare" är ingen enhetlig grupp, en del behöver hjälp medan andra kan hjälpa.
Att involvera människor från andra länder är så mycket bättre än att "glömma bort" dem.
Det är ingen hemlighet att vi sedan länge har segregationsproblem och att somliga inte kan svenska. Då duger inte halvhjärtade försök att sprida information. Med genuin nyfikenhet hade man sett det som bland andra Per Brinkemo försöker lyfta fram. Muntlig och riktad information behövs, likaså tydliga uppmaningar om att hålla fysisk distans.
Vi ligger veckor efter med livsviktig kommunikation och har inte råd att förlora mer tid.