Vem representerar egentligen vem? Kan en heterosexuell skådespelare spela en homosexuell? Behövs separation för "rasifierade", i safe spaces, trygga rum? Får man som lärare på universitet använda historiskt belastade rasistiska begrepp? Är det att sparka uppåt om man hånar Jesus, men nedåt att håna Muhammed? Kan en ”vit” klä ut sig till indian?
Debatterna om det som kallas identitetspolitik väcks med jämna mellanrum till liv. Men vad är det vi egentligen bråkar om?
Den här sidans tidigare politiske chefredaktör Håkan Holmberg gick bort alldeles för tidigt, efter en tids sjukdom, i slutet av förra sommaren. Hans sista bok, Vem tror du att du är? Individ, identitet och gemenskap, har getts ut postumt av Liberal idédebatt. Boken har, som Holmbergs tidigare skrifter, en skarp ideologisk skärpa. Han satte ord på den liberala kritiken mot identitetstänkande och identitetspolitik, med formuleringar som ”Liberalismen bygger på en förening av individualism och universalism – identitetstänkandet strider mot båda dessa principer”.
Identitetspolitiken är inte uppdelad i höger eller vänster, utan märks inom såväl den nationalistiska högerpopulismen (alt right) och hos den identitetspolitiska vänstern (alt left).
Det liberala svaret är att människor måste betraktas som något mer än bakgrund eller kön. Det går helt enkelt inte att förena kulturella särrättigheter med liberala grundprinciper. Särbehandling, kvotering, och att exempelvis blunda för hedersförtryck av hänsyn till en föreställd kulturell eller religiös identitet är fel, påpekade Holmberg.
Temat för hans bok diskuterades när Liberal Debatt bjöd in till ett seminarium i Uppsala i onsdags kväll. I en samtalspanel deltog statsvetarprofessorn Ulf Bjereld, tidigare Folkpartiledaren Bengt Westerberg, Centerstudenters ordförande Julia Eriksson och jag.
Bjereld, som har varit ordförande för Socialdemokrater för tro och solidaritet, har tillsammans med Marie Demker skrivit boken Det är identitetspolitikens fel! (Timbro Förlag) där de riktar kritik mot dem som kritiserar identitetspolitiken. Duon har åtminstone rätt i att vi som ifrågasätter identitetstänkandet behöver precisera vad det är vi vänder oss emot.
Som Bengt Westerberg nämnde på seminariet i onsdags är det bra med organisering mot orättvisor och diskriminering. Liberaler kan och bör också se värdet av identitet och kultur, utan att för den sakens skull göra politik av det, påpekade Julia Eriksson från Centerstudenter.
Det blir som sagt fel när enskilda människor suddas ut till att ses som enbart bitar av ett kollektiv. Och när gruppidentitet sätts i centrum resulterar det ofta i krav på särbehandling och särrättigheter, kvotering eller särlagstiftning. Om man dessutom enbart ser hela grupper som över- och underordnade, är det svårt att se förtryck inom en grupp som anses förtryckt. Det ökar risken för dubbla måttstockar, för att man förminskar - eller rent av förnekar - fenomen som hedersförtryck. De dubbla måttstockarna märks också när de politiska partierna kvoterar in representanter ”för mångfald”, representanter som sedan visar sig inte alls dela partiets åsikter om jämställdhet, hbtq-personers rättigheter eller antisemitism.
Ett bättre alternativ är att se vem som är bäst lämpad för vad, och det unika med varje människa. Och att behandla alla människor lika - oavsett våra bakgrunder eller yttre egenskaper.
Holmberg beskrev med rätta identitetspolitiken som ett hot mot det öppna samhället.