I november blev en 13-åring våldtagen på en offentlig toalett i S:t Pergallerian. Ett barn utsattes för ett allvarligt brott. Gärningsmannen är i 20-årsåldern. Trots att polisen redan i februari efter utredning kunde peka ut en misstänkt person, har det dröjt tills nu innan mannen gripits. Senfärdigheten har lett till skarp kritik från åklagare Moa Blomqvist. Hon påtalar att ”ärenden inte skall ta så här lång tid” och att åklagaren varit redo i flera månader men att polisen lämnat besked om att de inte haft resurser att verkställa ett frihetsberövande, och att åklagaren ”inte vill ha en anhållan med utevaro” (UNT 14/7).
Polisen har i sin tur gått ut med ett skriftligt meddelande där man slår fast att ”misstänkta våldtäkter alltid skall prioriteras” och att ”det aldrig är acceptabelt att, oavsett var arbetat fallerar, ett ärende av så här allvarlig karaktär fördröjs mer än nödvändigt.”
Tf polisområdeschef Niklas Hållkvist säger också att ”om resursfrågan inte kan lösas på lokal nivå måste den därför lyftas till nästa nivå för resursfördelning och det är något vi ska fördjupa oss i hur vi ska tydliggöra.”
Att myndigheten erkänner att de gjort fel och att man i framtiden skall agera annorlunda är utmärkt. Men det borde aldrig ha blivit så här från första början. Även om de inblandade hävdar att hanteringen av våldtäkten i S:t Pergallerian är ett enskilt fall, är det tyvärr ingen ovanlighet att just våldtäktsärenden läggs på hög. Tvärtom. 2017 polisanmäldes 5 326 våldtäkter. Endast 346 fall gick vidare till åtal och 190 personer dömdes för våldtäkt. Visst handlar det om en typ av brottslighet som kan vara svår att bevisa och där ord ofta står mot ord, men även med det i beräkningen är det skrämmande siffror.
I en tillsynsrapport som rikspolischefen beställde 2019 framkom att polisen regelmässigt prioriterar ärenden med till exempel skjutningar, även då det inte rör sig om allvarliga skador, före våldtäkter. När Amnesty häromåret släppte sin rapport ”Time for change” där man kartlagt hanteringen av våldtäkter i de nordiska länderna, visade den på samma sak. I intervjuer redogör företrädare för rättsväsendet och människor som arbetar med brottsoffer om hur våldtäktsutredningar ofta får stå tillbaka.
Det är inte osannolikt att det är vad som lett till att en misstänkt barnvåldtäktsman gått fri i Uppsala under våren. Polisen borde därför inte bara fördjupa sig i hur man i framtiden ska lösa resursfördelningen, utan även se över hur våldtäkter prioriteras i förhållande till annan brottslighet. Det är man skyldig stadens flickor och kvinnor.