Regeringsförhandlingarna pågår som bäst. En central fråga är hur mycket Ulf Kristersson (M) kommer att tvingas ge Sverigedemokraterna i utbyte, förutsett att SD varken får ministerposter eller talmansposten. Eller, i klartext, på vilket sätt kommer en sakpolitisk uppgörelse att svida allra mest för någon som kallar sig liberal?
Det kan handla om migrationspolitiken, naturligtvis, men också om klimatet. Kommer Sverige att kastas tillbaka flera steg i klimatpolitiken? Kommer målet om nettonollutsläpp 2045 att vara ouppnåeligt efter den här mandatperioden? När Naturskyddsföreningen rankar partiernas klimatpolitik hamnar i alla fall M, KD och SD i botten. SD är överlägset sist då man svarar nej på 18 av organisationens 22 ”förslag för klimatet och miljön” i en enkät före valet.
Den principiella inställningen i SD:s miljöpolitik är att klimatförändringar sker och är allvarliga, men att Sverige redan gjort stora utsläppsminskningar och därför bör satsa mer på åtgärder utomlands. ”Verklig skillnad för den globala miljön kan endast uppnås genom globala åtgärder”, som det heter i partiprogrammet. SD är också positivt till att ”på EU-nivå genomföra miljöteknisk forskning och tillsammans främja innovation på området”.
Moderaternas regeringsmakt vilar på ett riksdagsparti som ensamt står utanför de inhemska klimatmålen för såväl 2030, i transportsektorn, som 2045. SD vill i stället sänka ambitionerna. Det M och SD möjligen har gemensamt är en stark tro på utveckling och innovation, att det går att kombinera tillväxt och minskade utsläpp, samt kärnkraftens viktiga roll för framtiden. Men det är också allt. För Liberalerna är förstås SD:s klimatambitioner ännu mer svårsmälta.
Som väl är tar inte klimatarbetet paus bara för att Sverige byter regering, efter en valrörelse ganska renons på miljöutspel. Nationalekonomen professor John Hassler, med en mycket lång meritlista från bland annat Kungliga Vetenskapsakademin och Finanspolitiska rådet, skriver i tidskriften Ekonomisk debatt (5, 2022) om ett beslut av EU:s 27 miljöministrar för tre månader sedan, 29 juni. ”En stor dag för klimatet”, anser Hassler.
Förslaget som antogs av ministrarna kommer från EU-kommissionen och innehåller skarpa förslag för att EU ska bli klimatneutralt 2050. Det handlar inte om mål utan om bindande lagstiftning så att unionen verkligen når dit. Utsläppsrätterna inom systemet EU ETS minskas gradvis tills att den sista utsläppsrätten ges ut 2040. Beslutet gällde också ett nytt system för landtransporter och uppvärmning utanför EU ETS, samt förbud mot försäljning av fossildrivna bilar från 2035.
John Hasslers positiva hållning behövs. Men till slut är det ministerrådet, EU:s 27 regeringschefer, som kommer att ta ställning till lagstiftningen, sannolikt någon gång efter årsskiftet. Det skulle betyda att klimatbeslutet hamnar på Ulf Kristerssons bord, och att hans överväganden kommer att ha allas ögon på sig. Sverige är ju faktiskt EU:s ordförandeland under första halvåret 2023.
Till skillnad från Göran Persson (2001) och Fredrik Reinfeldt (2009), som fick tre års förberedelser, kastas Kristersson direkt in i arbetet med att leda ministerrådet under ett halvår. Han gör det med stöd av ett parti som delvis byggt sin existens på EU-kritik, men som målat in sig i ett hörn i klimatfrågan. EU-samarbete och ett gemensamt system för utsläppsrätter? Ja tack, är alltså SD:s svar.
Det lär finnas gott om stötestenar i de sakpolitiska diskussionerna med ett nationalistiskt och populistiskt parti. Men klimatpolitiken behöver inte bli en av dem och EU-ordförandeskapet har fortfarande förutsättningar att bli en framgång för regeringen.