Ohälsan tiger still. Under 28 år dog de allra äldsta i lunginflammation eller influensa på äldreboenden i Sverige utan att någon lade märke till det, förutom personalen och de närmast anhöriga. För alla som besökte den nya kommunala institutionen på 1990-talet stod det snart klart att detta inte var det ”hem” det presenterades som. De få personliga sakerna på varje rum, kanske en byrå eller en lampa, stod där mest för syns skull. De boende var oftast i för dåligt skick för att ens lägga märke till möblerna. Boendet, den nya långvården, var en slutstation, ingenting annat.
Framtida studier får utvisa vilken effekt coronapandemin faktiskt hade på livslängden för de äldsta. Ingen effekt alls, om den tagits ut av minskad dödlighet i andra sjukdomar? Några månaders förkortat liv, eller mer? Det spelar faktiskt ingen roll. Det ingår i samhällskontraktet att staten, det offentliga, inte bestämmer när eller hur livet ska sluta för den enskilde medborgaren. Invändningen att sådana beslut ändå fattas hela tiden, om att övergå till palliativ vård eller att avbryta livsuppehållande behandling, är inte heller relevant i sammanhanget.
Några uppenbara effekter av pandemin är att många äldre har fått dö ensamma, vilket är svårt att göra någonting åt på grund av smittspridningen. Det kan alla förstå. Däremot förstår inte barn och andra anhöriga att deras gamla inte får en chans att få den bästa vården. Det kan finnas skäl för att den sjuke inte klarar att transporteras, eller andra skäl, men vittnesmålen under pandemin tyder på rutinmässig utdelning av till exempel morfin på boendet, att sjukhus aldrig ens kommit på tal. Samt att vården getts efter konsultation med läkare på distans, per telefon, eller inte alls.
Coronakommissionen var inte nådig i sin delrapport 15 december. Nuvarande och tidigare regeringar kritiseras för att inte ha förmått skydda de äldre. Enligt rapporten beror detta på ”strukturella brister inom äldreomsorgen och att verksamheterna var dåligt rustade för en pandemi, bland annat på grund av otillräckliga regelverk, organisatoriska brister, bemanning och bristande medicinsk kompetens”.
Efter en vecka hade kritiken sjunkit in. ”Sverige har som helhet misslyckats med att skydda de äldre”, sade statsminister Stefan Löfven vid en presskonferens 22/12. Han utlovade en kommission för att hantera framtida kriser och att en utredare tillsätts för att ta fram en ny äldreomsorgslag. Vid samma pressträff gjordes ett anmärkningsvärt uttalande av socialminister Lena Hallengren (S): ”Det är snarare regel än undantag att personer i äldreomsorgen har ett stort vårdbehov”, slog hon fast.
Kan det vara så illa att det tog nästan tre decennier och en pandemi för polletten att trilla ned? Kan det vara så att varken Hallengren eller hennes nio företrädare på posten aldrig besökt ett äldreboende, sett skedmatningen och de tomma ögonen framför tv:n i allrummet, eller att de avlidna som med jämna mellanrum rullas iväg till avskedsrummet? Har de förevisats en polerad bild när de kommit, mer som ett ålderdomshem, och sedan undvikit att fördjupa sig i rapporterna om verkligheten?
Bättre sent än aldrig, kanske någon tycker. Men vet dagens ledande politiker vad det kommer att kosta att rulla tillbaka bandet, att besätta varje boende med en eller flera läkare? Känner man till att det råder läkarbrist i Sverige, att det är stört omöjligt att tillsätta tjänster på landsbygden och på många vårdcentraler? Att det redan i dag krävs cirka 500 utlandsutbildade läkare om året (enligt SCB) för att få vården att gå runt? Om inte lär den stackars utredaren snart berätta det för dem.