Kan den ”tyska drönardödaren” bli en räddare i nöden? Rubriken i Svenska Dagbladet (2/5) uttrycker en förhoppning. Den ukrainska armén har under en tid förlorat mark till den ryska i väntan på nytt stöd från väst, i synnerhet USA. När hjälpen till slut anländer väcks alltså hoppet – nu är vi på gång igen.
Detta ”vi”, det svenska och det ukrainska folket, har diskuterats en del under det senaste året, när förändringarna av fronten kunnat mätas i meter. Ger svenska medier en sann bild av skeendet? Påverkas redaktionerna av att rubriker som ”här sänker Ukraina ryska fartyg” läses långt mer än artiklar om ryska framgångar på slagfältet?
”Vi har hört Joakim Paasikivi odugligförklara de ryska styrkorna i snart två år nu. Vad är syftet?”, undrade DN-krönikören Johan Croneman (14/11). Paasikivi, överstelöjtnant, lärare på Försvarshögskolan och ständig gäst på kvällsnyheterna, valde att avbryta all sin medverkan i Sveriges största morgontidning.
Joakim Paasikivi sade ingenting om detta när vi, ett antal opinionsbildare, träffade honom för några veckor sedan. Han berättade om Rysslands utveckling sedan Sovjetunionens fall 1991, om den raka linjen mellan Jeltsinministern Jevgenij Primakovs ”doktrin” på 1990-talet, Putins tal i München 2007, kravet på en ny europeisk säkerhetsordning 2021 och till slut den fullskaliga invasionen av Ukraina.
Det handlar alltså om Rysslands autonomi, oberoende från EU och Nato och rätt till inflytande över sin intressesfär, särskilt de forna sovjetrepublikerna. Varje beslut om exempelvis Natoutvidgning eller EU-medlemskap ska underställas ett godkännande av Moskva, i annat fall ses det som en aggression som kommer att bemötas på alla plan.
Det finns alltså ett ”vi”, ett oavlåtligt intresse av att ge Ukraina allt tänkbart materiellt stöd. Ukrainarna utkämpar också vårt krig. Sedan Putin den 17 december 2021 överlämnade dokumenten till USA och Nato är inte heller vår frihet gratis.
Med detta sagt har svenska medier allt att vinna på att ge en så korrekt bild av kriget som möjligt. Propagandan finns förstås på båda sidor och alla uppgifter måste källgranskas och prövas mot verkligheten. När det finns en tydlig förövare och ett offer, en imperialistisk stormakt och en granne som bara uttryckt en längtan efter frihet och demokrati, blir lockelsen stor att ta parti.
Sådan rapportering är kontraproduktiv. Den enda säkra effekten blir att stödet ifrågasätts av de västliga parlamenten ”när ingenting händer” i kriget. Var och en kan dra sina slutsatser ändå av en oberoende journalistik – och hoppas på den ”tyska drönardödaren”.