Det är många saker katter inte kan. Handla i affärer, till exempel. Och tur är nog det. Om de kunde det skulle de nämligen upptäcka att det svenska skattesystemet, genom mervärdesskatten (momsen), är utformat på ett sätt som tydligt diskriminerar katter.
En människa som gillar att äta fisk betalar 12 procent moms hos fiskhandlaren, eftersom vi har sänkt momsen på livsmedel. En katt hade däremot behövt betala 25 procent, eftersom den sänkta matmomsen bara gäller mat som ska ätas av människor. Samma vara kan alltså ha olika moms beroende på vem det är som ska konsumera den. Egentligen borde fiskhandlaren ta reda på om fisken hen säljer är tänkt som mat åt kattägaren själv eller dennes husdjur för att kunna lägga på rätt skatt (i praktiken görs nog inte detta så ofta – men det borde!).
Denna typ av märkliga moms-gränsdragningar finns lite här och var. En annan orättvist behandlad grupp är folk som älskar att dansa. Om man dansar för motionens skull, exempelvis hos Friskis & Svettis, betalar man nämligen 6 procent moms på priset för passet. Om det däremot är dans i Folkets hus för skojs skull räknas det som nöje och momsen blir 25 procent. Som ett nöje räknas också en dansbandskonsert med dansande publik – vilket gör att de får fyra gånger så hög skatt som andra konserter (vilka har 6 procent).
Listan på situationer där märkliga gränsdragningar och orättvisor uppstår kan göras nästan oändligt lång. Vatten på flaska har lägre moms än kranvatten. Det är högre skatt på att åka hundsläde än taxi. Om en likkista transporteras av en likbil blir det sänkt moms, men inte om kistan bärs av människor. Det är sju gånger så hög moms på biljetten till Lotta på Liseberg som till Allsång på skansen. En leksaksbok för barn där nio av tjugo sidor går att klippa ut får lägre moms än en där elva av tjugo sidor går att klippa ut. Och så vidare.
Att det är så är dåligt av flera skäl. För det första är det orättvist mot dem som gillar dansband, säljer kattmat och gör leksaksböcker med över hälften av sidorna urklippningsbara.
För det andra är det krångligt och dyrt för både Skatteverket och företagen att hålla koll på olika skattesatser, redovisa dem och avgöra hur olika saker ska klassificeras. Bland annat har fall gått hela vägen upp till Högsta förvaltningsdomstolen för att avgöra om basilika i kruka är en krukväxt eller ett livsmedel (det är ett livsmedel!), om dansande publik på en housekonsert gör att de ska få höjd moms (det gör det inte, eftersom publiken tittar mot scenen när de dansar) och om ett magasin där det följer med en cd-skiva får betraktas som en enda vara (det fick det inte). Det skapar onödig byråkrati, osäkerhet och kostnader.
För det tredje är sänkt moms ett väldigt oträffsäkert sätt att nå politiska mål. Det sägs ofta att sänkt moms på mat är viktigt för att stödja låginkomsttagare och barnfamiljer, men riksrevisionen har visat att det finns mycket billigare och effektivare sätt att hjälpa dem än en så bred sänkning. Sänkt moms på böcker skulle få fler att börja läsa, men det gjorde det inte.
För det fjärde minskar den politiska motståndskraften mot lobbying för fler sänkningar när systemet redan är så urholkat. Vi har redan fått sänkt moms på livsmedel, inrikes resor, kultur, böcker, camping och djurparker för att ge några exempel. Men i stället för att hålla på och dutta med olika sänkningar och olika nivåer för olika varor borde momsen göras enhetlig.
Att bara höja all moms till 25 procent skulle dock innebära en skattehöjning på drygt 60 miljarder, och det gör ju ingen ledsen glad. I stället skulle vi kunna lägga den generella momsen på ungefär 21 procent. Det skulle då ge en sänkt moms på exempelvis kläder, elektronik, hantverk, djurfoder, tandkräm och alla tjänster.
Det skulle också underlätta för Skatteverket och domstolarna som skulle slippa ödsla tid på att utreda hur roligt det är med olika sorters dans, och för företagare som slipper redovisa och hålla koll på flera olika skattesatser. Dessutom skulle det äntligen ge rättvisa till dansbandsälskarna, hundslädeförarna, Liseberg-Lotta och de gulliga katterna.