Vikten av samhällsinformation visar sig särskilt i kristider. I hårt coronadrabbade Järvaområdet i Stockholm har brister i kommunikationen kritiserats. Professionell kommunikation är ett måste.
I debatten om Uppsalas växande kommunikationsstab har Erik Pelling (S) tidigare försvarat staben med att det i krislägen är viktigt med relevant och korrekt information. Betydelsen av information skriver nog alla under på. Men kritiken mot kommunikationsavdelningen har aldrig riktats mot det som kommunen faktiskt ska göra.
För drygt ett år sedan uppmärksammade Skattebetalarnas förening att Uppsala kommun har 79 kommunala kommunikatörer. Enligt föreningen var det en ökning med 27 procent på bara tre år. Ett halvår senare, i höstas, bad jag kommunen om uppdaterade siffror och fick siffran 89. Jag bad även om lönenivåerna för tjänsterna på kommunikationsstaben. Medianlönen visade sig ligga på 40 600 kronor.
När jag nyligen frågade om antalet anställda på staben visar sig siffran ha knatat upp till 94. På frågan om hur mycket Uppsala kommun köper in kommunikationstjänster utifrån för blir svaret – för 2019 – en summa på 8 084 806 kr.
I höstas diskuterades den växande kommunikationsstaben i kommunfullmäktige (5/11 2019), med anledning av att kristdemokraten Mattias Holmström hade ställt en skriftlig fråga.
Såväl Holmström som Olle Romin (C) underströk i debatten att korrekt och viktig information till medborgare är viktigt, men att satsningar på att skapa ett ”gott rykte” och en ”attraktiv bild” av Uppsala är något annat. Risken för osund konkurrens mot mindre privata byråer, utan möjlighet att erbjuda så höga löner, togs också upp.
Holmström påpekade mycket riktigt att satsningarna behöver vägas mot vad man annars hade kunnat få för pengarna. Karolin Lundström (V) var inne på samma spår och sa att det saknas lärare, socialsekreterare och undersköterskor.
Det här är alltså både en fråga om resursprioritering och om vad kommunala tjänstemän bör och inte bör göra.
När jag tidigare har kritiserat att kommunikationsstaben växer har kommunens kommunikationsdirektör Marica Nordwall svarat att man vill skapa en ”attraktiv bild” av Uppsala. I kommunfullmäktigedebatten verkade Erik Pelling (S) inte se något bekymmer med det. Han sa att satsningen på ”platsvarumärket” leder till nya företag och investeringar.
Men det som ifrågasätts är inte att kommunen – likt många andra kommuner - framhåller sina olika fördelar. Det som ifrågasätts är att jakten på ”varumärket” och ”bilden” går för långt.
Problemet tydliggjordes när branschtidningen Journalisten (19/10 2017) intervjuade UNT:s reporter Elin Sandow. Sandow hade skrivit en artikel om ungdomsbråk och intervjuade en insatt person på kommunen om det, som godkände sina citat för artikeln. Men sedan hävdade kommunens kommunikationsavdelning att artikeln kunde skapa oro bland Uppsalaborna. Man önskade alltså en mer tillrättalagd bild.
Det är någonting helt annat än att erbjuda professionell kommunikation och viktig informationsspridning till kommuninvånarna. Nog ser även kommunens politiska ledning skillnaden? Relevant kritik – från höger till vänster i kommunfullmäktige – förtjänar ett bättre bemötande än att kritikerna skulle vara dåligt ”uppdaterade” om vad arbetet med kommunikation innebär.
Att antalet kommunala kommunikatörer stadigt ökar ifrågasätts av goda skäl. Inte för att kommunen jobbar med viktig samhällsinformation, utan för att kommunikationsstaben gör sådant som den inte ska.