Lagen om anställningsskydd (las) kom 1974 och moderniserades 1982, med bland annat prov- och visstidsanställningar. Lagen har arbetstagarens perspektiv, att ingen ska sägas upp utan saklig grund, men också företagets. Ingen har något att vinna på att företaget inte kan vara konkurrenskraftigt nog för att överleva. Därför finns också undantag från reglerna, och neddragningar sker efter förhandlingar mellan parterna.
Saltsjöbadsavtalet mellan SAF och LO 1938 skapade en unik samförståndsanda där parterna tar ett gemensamt ansvar för reglerna på arbetsmarknaden. Sverige hade plågats svårt av strejker i inledningen av förra seklet och hade på 1930-talet flest konfliktdagar i Europa. Sedan länge är det precis tvärtom och det är detta man menar när man säger att ”den svenska modellen har tjänat oss väl”. Välmående företag med välmående anställda, det tjänar alla på.
Ramavtalet från 1938 har naggats i kanten av lagstiftning, som las och även medbestämmandelagen (mbl) på 1970-talet. Liksom med nämnda visstidsanställningar och sedermera också undantag från turordningsreglerna i las. Men även det kan sägas vara för allas bästa. Arbetstagarnas inflytande gynnar också företagets utveckling på sikt, genom delaktighet, kunskap och ett annat perspektiv.
När ekonomin förändras, genom exempelvis globalisering och digitalisering, måste företagen också anpassa sig snabbt för att överleva. Arbetstoppar och -dalar måste jämnas ut. En eller flera nyckelpersoner kan vara hela skillnaden mellan framgång och att tvingas lägga ned. Omplaceringar eller omutbildningar låter sig inte göras lika lätt. Generellt gäller att ju mindre företag, desto större utsatthet.
Såväl socialdemokratiska som borgerliga regeringar har respekterat förutsättningarna. Dock inte utan knorr. Det har hela tiden funnits tendenser att vilja gå längre med såväl inflytandet (löntagarfonder) som en uppluckring av anställningsskyddet. Banden med LO respektive näringslivet har styrt detta periodvis, men när slutraden ska skrivas brukar man besinna sig. Även regeringar, och statsbudgetar, har mycket att vinna på den svenska modellen.
För snart ett år sedan ställdes allt på sin spets. Socialdemokraterna bildade som bekant en regering med stöd av C och L. En punkt i Januariavtalet, nummer 20, slog fast att arbetsrätten ska reformeras mot större flexibilitet och ”tydligt utökade undantag från turordningsreglerna”. En öppning gavs: Om parterna kommer överens om mer flexibla regler ska regeringen acceptera det förslaget.
Veckan före jul stod det klart att fem LO-förbund hoppat av förhandlingarna med Svenskt Näringsliv på grund av inriktningen, som man anser vara stora ingrepp i las. Åtta förbund förhandlar vidare, men processen tycks vara mycket känslig och sammanbrottet nära.
Samtidigt har Vänsterpartiet nyligen varit nära att fälla regeringen en gång, på grund av reformeringen av Arbetsförmedlingen. Lita på att man kommer att försöka igen. Las pekades av Jonas Sjöstedt (V) i januari, tillsammans med marknadshyror, ut som den röda linje där man inte tänkte låta Stefan Löfven regera vidare. M, KD och SD var med på att fälla regeringen senast, och kommer säkert inte att tveka om de får en ny chans.
Samförståndet är med andra ord som bortblåst. Det har ersatts med ultimatum, polarisering och vanlig tjurighet. Ingen tycks längre tänka tanken att den svenska modellen har två ben, företagens och de anställdas bästa. Sjöstedt, Lööf, Handels- och Pappersanställda, det här kommer inte att tjäna oss väl. Och inte er heller.