Uppsala universitet kunde onekligen ha hanterat fallet med Inga-Lill Aronsson bättre. Att svenska universitet oreflekterat tillrättavisar lärare – för att gå studenter till mötes – är dock inte alldeles unikt.
Efter mina artiklar om Aronssonfallet får jag kontakt med psykologen Johan Grant, adjungerad lektor vid Lunds universitet. För åtta år sedan tog han över kursen ”Psykologernas arbete i grupper och organisationer” på psykologprogrammet, där grupprelationskonferensen ”Externatet” ingår. Momentet går bland annat ut på att undersöka auktoritets- och maktrelationer.
Sedan Grant fick ansvar för kursen, som har funnits på Lunds universitet sedan 1980-talet, har kursutvärderingarna blivit mer positiva. Som det står i studenttidningen Lundagård: ”I en kursutvärdering från vårterminen 2017 svarade 18 av 19 studenter att kursen ’mycket’ eller ’väldigt mycket’ bidragit till studentens lärande eller utveckling som blivande psykolog” (27/1).
Men Externatet – som bland annat går ut på att konfronteras med andra åsiktsperspektiv - har också upprört. Kritikerna menar att studenter utsätts för ”homofoba och sexistiska perspektiv”. Studenter sägs ha fått ”panikångestattacker, depression och självmordstankar”.
I samband med det senaste Externatet, i höstas, vände sig fem kritiska studenter till studierektorn. Därefter tycks en nervositet ha spridit sig.
Det lärarlag som Johan Grant tillhör fick ett mejl där rektorn hänvisade till de protesterande studenternas anklagelser och meddelade att studenterna med omedelbar verkan skulle befrias från kursen. Snart fick Grant även besked från institutionens prefekt: Han saknade förtroende för Grant som lärare. I sommar avslutas Grants förordnande.
I en debattartikel om det som hänt kritiserar Grant att man på svenska universitet agerar ”enligt principen att kränkthet inte kan ifrågasättas” (SvD, 16/2). Han menar att de protesterande studenterna är ideologiskt motiverade och tolkar uttryck bokstavligt, även när det är symboliskt menat.
I en replik sätter två psykologstudenter på Lund också fingret på något intressant: ”Grant åberopar lärofrihet. Vi åberopar undervisning i enlighet med yrkesetiska principer och universitetets arbetsmiljöpolicy.” (SvD, 28/2).
Vad ska egentligen universiteten vara till för? Även på det rektorsseminarium som hölls på Uppsala universitet märktes de olika perspektiven. Ska akademisk frihet stå i fokus, eller ska läraren agera som statlig tjänsteman? En statlig tjänsteman med värdegrundsdokument för ögonen är förstås någonting annat än en akademiker som ”utsätter” sina studenter för perspektiv och uttryck som kan få marken att gunga till.
När vi hörs på telefon säger Grant att det sänds en olycklig signal när studenter kan få en lärare avsatt med grova anklagelser som inte ens utreds. På twitter har han nämnt ”en liten militant grupp medelklasstudenter”.
Grant igen: Klassaspekten är något jag alltid tar upp på psykologiundervisningen. Det är ett jätteproblem att det saknas mer mångfald. Metoderna där man svartmålar mig som en galning går att kalla militanta, säger han.
Infekterat och starka ord. Men är en grupp studenters protester skäl nog att i praktiken ge en meriterad och uppskattad lärare sparken? Utan att ens ge honom en chans att bemöta anklagelserna. Vilken trygghet har lärare på Lunds universitet?
Återigen: Sakta ner, lyssna på samtliga parter, döm inte på förhand. Att reflexmässigt gå upprörda studenter till mötes får konsekvenser. Varje onödig uppläxning av lärare leder till tystare universitet.