På kongressen om en dryg månad väljer Socialdemokraterna för tionde gången en ny partiledare, för andra gången en kvinna. Det blir visserligen ingen formsak för Magdalena Andersson att få statsbudgeten genom riksdagen, och undvika extraval, samt att väljas till ny statsminister efter Stefan Löfven.
Stämningen när valberedningens ordförande Elvy Söderström i onsdags presenterade den tilltänkta partiledaren var ändå minst sagt uppsluppen. Samma glädje genomsyrar just nu hela den svenska arbetarrörelsen. Glädjen över att ha enats om en kandidat, att charaden för tio år sedan inte kommer att upprepa sig, över den blivande ledarens förtroendesiffror och över C-väljarnas gillande. Bland annat.
Pandemin går mot sitt slut och inte ens gängskjutningar, cementbrist eller långtidsarbetslöshet förmår grumla S-känslan av att det kan gå bra i valet nästa år. En blick utomlands bidrar till att förstärka det intrycket.
I land efter land i Europa återtar socialdemokratin makten. I Norge fullbordade Jonas Gahr Störe och Arbeiderpartiet nyligen den nordiska kvartetten av S-styren. För första gången sedan 1995-1997 har samtliga fyra länder S-ledda regeringar. Island kan räknas in i det nya röda Norden också då statsminister Katrin Jakobsdóttir leder Vänsterpartiet – de gröna.
Två veckor efter det norska valet blev socialdemokratiska SPD den gångna helgen största parti i det tyska valet. Det återstår en del jobb för partiledaren Olaf Scholz med att skapa en majoritet och ta hand om kanslerposten, men han befinner sig i förarsätet.
Smolket i den europeiska S-glädjebägaren är väl att hotet mot liberale Macron i Frankrike i dagsläget bara ser ut att komma från högern och extremhögern till presidentvalet i vår. Samt att brittiska Labour får vänta till våren 2024 innan man kan utmana Boris Johnson om nycklarna till 10 Downing street.
Men regeringstaburetterna kan inte dölja det faktum att det rör sig om en krisande europeisk socialdemokrati. 45-procentspartierna från 1970-talet har krympt i stadig takt till dagens cirka 25 procent. Dagens alla arbetarledare styr i skuggan av namnen under efterkrigstidens rekordår, sådana som Olof Palme, Willy Brandt och Harold Wilson.
Låt oss göra klart en gång för alla att olika socialdemokratiers återkomster i regeringsställning varken beror på vänstervindar hos väljarkårerna eller på att man genom idépolitisk utveckling gjort sig mer relevant. Utvecklingen beror dels på mittenorientering och en skickligt administrerad idéstöld, med Tony Blairs New Labour som ledstjärna, dels på en splittring av motståndarsidan med ett allt starkare inflytande från populistiska och nationalistiska krafter.
Alla socialdemokratiska partier har inte lyckats följa med sin tid. Grekiska Pasok, med stark Sverigekoppling, upplöstes 2017. Franska Socialisterna, 7,5 procent i senaste valet, riskerar att gå samma väg om man inte kan vända skutan 2022. Gränsen för politisk relevans är hårfin i dag, det kan gå mycket fort nedåt trots långa maktinnehav i närtid. Andra som balanserat på denna gräns är Labour under Jeremy Corbyn och delvis även tyska SPD under Merkeleran.
Var finns det sammanhållande kittet mellan de S-partier som lyckats behålla/återta makten? Hur ska Magdalena Andersson agera för att öka chansen att sitta kvar efter valet nästa höst? Ska hon ta högerpopulisternas politik som Danmarks Mette Frederiksen, eller till och med gå i koalition med dem som italienska PD?
Svaren är lika många som det finns S-regeringar i Europa i dag. Om fem år kan det se helt annorlunda ut. Gränsen mellan maktens värme och total irrelevans är som sagt hårfin.