Hur viktiga är egentligen intäkterna från den egna lotteriverksamheten för Socialdemokraterna? Det är svårt att inte ställa sig frågan efter att i en Aktuelltsändning i veckan ha sett Magdalena Andersson debattera med Jimmie Åkesson.
Det är som om Andersson inte vill eller kan ta in dels vilka metoder det Barcelonabaserade telemarketingbolaget, på uppdrag av socialdemokratiska Kombispel, använt sig av, dels hur upprörda många blir av det (med rätta, ska sägas).
Andersson vände och vred på sig och rapade upp talepunkter om att hennes parti är en rörelse med ”starka värderingar” som har agerat kraftfullt och så vidare. Men bortom de intränade replikerna ekar det tomt. Det saknas substans.
Det var mycket tydligt att Socialdemokraterna inte har det minsta intresse av att upphöra med sitt lotteri. Inte heller verkar man vara särskilt intresserad av att betala tillbaka pengarna till alla dem som lurats. Om man anser att man blivit lurad får man höra av sig till vår kundtjänst, förklarade Andersson. Eller så får ens anhöriga eller eventuell gode man höra av sig om man är för dement för att inse att man gått på en sosseblåsning – låt vara outsourcad till ett externt bolag.
Hela historien luktar illa. Det spelar ingen roll att Socialdemokraterna har tillsatt en ny vd för Kombispel eller att styrelseledamöterna har ställt sina platser till förfogande. Inte så länge som man ämnar fortsätta med verksamheten.
Redan för sju år sedan avslöjades att man sålde lotter med tveksamma metoder. Också då utlovades bot och bättring, men de högstämda utsagorna visade sig inte vara vatten värda: pengarna skulle in och det enda som skedde var att nya aktörer fick ta över telefonförsäljningen. Och när man nu återigen ertappades med byxorna nere försökte man lägga all skuld på telemarketingbolaget.
Egentligen är lotteriskandalen ”bara” ett symptom på någonting mycket större.
De senaste åren har telefonförsäljningen formligen exploderat. Handlar det inte om lotter kan det vara mobiltelefons- eller bredbandsabonnemang. Oavsett vad man ”säljer” – lurar är ibland närmare sanningen – är agerandet detsamma.
Säljmetoderna är aggressiva och det är sällan den potentiella kunden delges alla detaljer i det avtal man förväntas teckna. Det finstilta döljs i säljarens hårt mallade ordflöde. Att man hela tiden ligger på gränsen mellan försäljning och renodlat bedrägeri är en följd av oseriösa företag och unga anställda med en provisionsbaserad lön.
Regeringen och Sverigedemokraterna har redan tidigare varit tydliga med sin ambition att förbjuda partier att bedriva lotteriverksamhet. Hur Socialdemokraternas lotteri sköts anförs ofta som ett argument för förbud.
Men det är ett något bakvänt resonemang. Lotterier har funnits länge och varför ska inte ett parti kunna tjäna några kronor extra på detta, precis som många ideella föreningar. Problemet är inte främst aktören – även om det spelar roll – utan skalan och sättet som försäljningen bedrivs på.
Om regeringen på allvar vill freda äldre från oseriös telemarketing är det lagstiftningen som gör denna verksamhet möjlig man bör rikta in sig på.
Att regeringen är fel ute gällande partilotterierna fråntar dock inte Socialdemokraterna ansvar för vad som skett och fortsätter att ske. Bara för att något är tillåtet, behöver det inte vara moraliskt försvarbart. Som Magdalena Andersson själv sa, ”vi socialdemokrater är en rörelse som är grundad i starka värderingar”.
Den socialdemokratiska partiledningen borde ta sig själva på orden, utgå från sina värderingar och upphöra med sin lotteriverksamhet – och betala tillbaka pengarna till dem som lurats att köpa lotter. Det vore det moraliskt rimliga att göra. Men vem vet, pengarna kanske är viktigare.