För Uppsalas regionpolitiker har det varit bekant i decennier, att lösningen för att få ordning på storsjukhuset Akademiska är att behålla sjuksköterskorna. Utan sköterskor inga vårdplatser, vilket leder till en trappstegseffekt med köer på akuten och sängar i korridorer.
Missnöjet hos sjuksköterskorna gäller i första hand arbetsförhållandena, stressen och betungande scheman, i andra hand lönen. Så har det i princip alltid varit.
I höstas blev det fart på sjukhusledningen och politikerna. Med hot om vite från IVO (Inspektionen för vård och omsorg) var man helt enkelt tvungna att fixa fram nya vårdplatser. Metoden blev ett lönetillägg på 2 000 kronor på de avdelningar där platserna behövdes som mest.
Kanske skrockade man lite när planen tog form. Med kirurgisk precision kunde man köpa rätt antal sängplatser till lägsta möjliga pris, 40 miljoner kronor. Men snålheten bedrog visheten. Och sjuksköterskorna, som reste sig som en person när tillägget blev känt, kände sig som alltid bedragna.
På den enkla frågan ”vad händer med de andra sjuksköterskorna?” hade ledningen inget svar. ”40 miljoner låter som mycket pengar, men i slutändan blir det inte en märkbar höjning för den enskilde individen om vi fördelar det på alla”, säger Anna Wadenhov, HR-chef på Akademiska, till UNT (21/1).
Nej, 40 miljoner kronor låter inte alls som mycket pengar för en verksamhet som riskerar miljardunderskott. Det låter dumsnålt. Det låter som om man ännu inte förstått grunden till Akademiska sjukhusets problem, som är avsaknad av långsiktigt goda villkor för personalen.