Nu har veckan där Sverige går i Kent-eufori inletts. Bland inbitna fans sägs ofta att det finns en Kent-låt för varje tillfälle. Från bröllopslåtar till brustna hjärtan och trötta leder. Vemodiga tonår, syrener och studenter, 999:s medelålderskris.
Men Kent har, ofta steget före alla andra, beskrivit samhällsutvecklingen i en värld som är hopplös och sjuk. Genom Jocke Bergs låttexter blir det lättare att förstå vår samtid. Ta till exempel 18:29-4:
”De skjuter alla soldater till en gammal sång om fred
Ett helt hav normala människor sjunger med
Men även hundratusen röster kan ha fel”
Liberaler, och högern, har en historia av att skydda individen mot staten, som inte ska kunna göra våld på en enskild person bara för att majoriteten vill det. Annars lever man i en majoritetens diktatur, där folkviljan styr med järnhand.
De senaste tio åren har flera liberala och borgerliga debattörer radikaliserats till oigenkännlighet. Det beror främst på att de har misstagit twittermobben för en folkvilja, trots att den kan fabriceras av trollfabriker och desinformatörer. I flödet verkar alla vilja ha mer repression, och extrema uttalanden belönas. I ljuset från små skärmar kryper rädslan långsamt in. Populismen tar vid.
”Bered en väg för en ny terrorism
Bered en väg för en ny Egoism”
Det finns en ny -ism som förgiftar svensk politik. Jag kallar den ”what-about-me”-ismen. Många politiker bekymrar sig mer för hur politiken påverkar dem själva, än hur politiken kan hjälpa andra. Den självupptagenheten förklarar varför M, KD och L välkomnade SD in i värmen. Risken för att S höjer skatten bedömdes vara värre än SD:s populism och rasism, för det senare drabbar inte dem själva.
Allt fler politiker överger gärna sina värderingar för att kunna få en fin titel. För att få ministerposter släppte Liberalerna sitt SD-motstånd på bekostnad av partiets värderingar och trovärdighet. Resultatet blev Tidöavtalet, fullt av repressiva reformer. En kognitiv dissonans uppenbar för alla – utom L själva. Priset som de betalade för att klassas som elit, var att bli som dom andra.
Inte konstigt att förtroendet för politiken minskar hos befolkningen. Politik byggd av egenintresse sätter inte igång några folkrörelser.
”Den här stan är fördömd du förlorar hur du än försöker
En garanterat solidaritetsfri nymoderat öken.”
Inför valet 2014 jobbade jag för Alliansen i Erik Ullenhags ministerstab. Kent släppte albumet Tigerdrottningen, fulladdat med politiska låttexter. Låtarna skildrade ett råare Sverige, med nya samtidsutmaningar och ökad polarisering.
Erik frågade oss i staben om inte den här skivan kommer få oss att förlora valet. Det gjorde vi, men inte på grund av Kent, utan av utmattning av att ha regerat i åtta år utan att formulera nya reformidéer.
Valframgången 2006 bars av en liberal berättelse för Sverige, med reformer som gjorde den trovärdig. Arbetslinjen handlade om att frihet är att ha egen försörjning, och att den som är ekonomiskt beroende av staten inte är fri. Den stod för en förändring till ett friare och rikare Sverige, i stället för att bara vara emot sossarnas maktinnehav. Åtta år senare hoppades man bli återvald på gamla meriter. Det gick sådär.
I dag är den liberala borgerlighetens viktigaste mål att hålla S borta från makten, till varje pris. Nu förespråkar de förbud och repression, i stället för frihetsreformer. När jag träffar mina före detta partivänner hävdar de att samarbetet behövs. Men jag ser på deras ängsliga hållning och jagande blick att det känns. För de före detta allianspartierna fortsätter att krympa.
"Är det någon här som ser en väg tillbaka?"
–
Denna ledarkrönika baseras på en tidigare text av Tove Hovemyr i idétidskriften Liberal Debatt: "Självupptagna borgare borde lyssna mer på Kent, mindre på twittermobben" (19 oktober 2024)