Benjamin List och David W C MacMillan tilldelades nyligen nobelpris i kemi. Genom sitt verktyg för att bygga molekyler har de gynnat forskning inom läkemedel och gjort industrin “grönare” (SVT 6/10). Syukuro Manabe, Klaus Hasselmann och Giorgio Parisi fick priset i fysik för sina bidrag till klimatforskning. David Julius och Ardem Patapoutian tilldelades i måndags priset i fysiologi och medicin.
Samtliga är män. Föga förvånande har detta lett till en diskussion om patriarkatets orättvisa. Emma Frans, doktor i epidemiologi och flitigt anlitad kommentator i TV- och radiosammanhang, kommenterade årets nobelprisutdelning på sociala medier med “7 män av 7 pristagare i naturvetenskap…”. Med tanke på att hon själv är naturvetare är det märkligt att hon inte i stället fokuserar på pristagarnas vetenskapliga forskningsframsteg. Under torsdagens offentliggjordes dessutom att även nobelpriset i litteratur gick till en man: Abdulrazak Gurnah.
Men på samma sätt har det låtit varje år. Könet på pristagarna tycks för vissa vara mer intressant än den forskning de har bedrivit för att främja mänsklighetens utveckling. Orättvisa sägs ligga till grund för den skeva könsfördelningen bland pristagarna.
Men är det dagens patriarkala förtryck som gör att sju av sju nobelpristagare i naturvetenskap är män? Nej. Majoriteten av de som får nobelpris i år påbörjade sin forskning för flera decennier sedan. Då var det färre kvinnor som var aktiva forskare. De nobelpris som ges ut nu är resultatet av hur akademin såg ut för flera decennier sedan. I dag forskar många fler kvinnor inom naturvetenskapliga ämnen och därför kommer fördelningen av nobelpris utifrån kön sannolikt att se annorlunda ut om ett antal år.
En liknande debatt hördes nyligen från socialdemokratiskt håll i jakten på ny partiledare. Aftonbladets Jonna Sima menade i en debatt i Aktuellt att “det är en viktig princip med varannan damernas” (SVT 24/8). Huruvida finansminister Magdalena Andersson (S) – som utan tvekan är en av Löfven-regeringens mest meriterade ministrar – skulle bli nästa statsminister, reducerades till en fråga om kön.
Det finns samtidigt ingen tydligare kontrast mellan de nobelpristagare vars kunskap och forskning har främjat mänsklighetens utveckling och de ilskna kommentatorer som inte bryr sig om annat än folks kön eller hudfärg. I Alfred Nobels testamente står skrivet att nobelpriset ska gå åt dem “som under det förlupne året hafva gjort menskligheten den största nytta”.
Självklart bör då forskares bedrifter, inte deras kön, vara det enda som spelar roll.