De som har följt debatten om Uppsala kommuns finansiering av Ibn Rushd har kanske sett ett mönster. I kommunfullmäktige (25/5) frågade Vänsterpartiets Hanna Victoria Mörck om man bör fundera på om våra offentliga företrädare lider av “islamofobi” efter att Kristdemokraternas kommunalråd Jonas Segersam ifrågasatt bidragen till studieförbundet.
Efter en krönika på ledarsidan (28/5) som debatterade samma ämne inkom inte mindre än tre repliker från Folkbildningsrådet, Ibn Rushd och från en fd förbundschef för Sensus. I den senare beskrivs att ledarsidan hänger på drevet som är “orkestrerat av Sverigedemokraterna” och att vi “springer invandringskritikernas ärenden”.
Segersam skrev därefter en debattartikel i UNT den 5/6 där han påpekade att bidraget till Ibn Rushd borde dras in. Vad som då sker är att fyra ideella organisationer med Uppsalakoppling (däribland Amnesty) skriver en gemensam replik där de menar att kritiken är “regelrätt hat” mot muslimer. Organisationerna är vidare oroliga för att “islamofoba utspel i Uppsala” kommer att påverka Ibn Rushds bidrag.
Ibn Rushd har sedan 2005 fått en kvarts miljard skattekronor från Folkbildningsrådet plus många tiotals miljoner kronor från kommuner och regioner. Studieförbundets koppling till Muslimska brödraskapet, som är en islamistisk organisation, är dokumenterad. I Kvartal 16/6 beskriver biträdande professor Aje Carlbom, terrorforskare Magnus Ranstorp och analytiker vid Försvarshögskolan Peder Hyllengren att Ibn Rushd ingår i ett “europeiskt organisatoriskt nätverk som styrs av en odemokratisk ideologi som handlar om att ersätta ett sekulärt styre med ett religiöst statsskick där lagstiftningen är grundad i Koranen”.
Och replikerna till UNT är inga isolerade fall. Vad som ofta sker när kritik riktas mot den här typen av organisation är en anstormning av svar från diverse skattefinansierade organisationer, späckade med anklagelser om högerextremism, islamofobi och SD-kopplingar.
Den person som kanske gjort sig mest känd för att kontra med islamofob-kortet är ordföranden för Sveriges Unga Muslimer (SUM): Rashid Musa. SUM är en medlemsorganisation till Ibn Rushd och har genom åren bjudit in diverse hatpredikanter. De blev också nyligen återbetalningsskyldiga till Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor (MUCF) för att ha brustit i att “respektera demokratins idéer” vilket UNT:s Sakine Madon skrev om (16/6).
När svensk terrorlagstiftning skärptes 2016 menade Musa att lagen kan få muslimer att känna sig diskriminerande. Musa har hävdat att kritik mot hans organisation härstammar från “islamofobisk logik”, han har pekat på “koloniala föreställningar” och att kritik av SUM har ett “populistiskt och rasistiskt språkbruk”. Kritiska röster sägs sprida skrämselpropaganda och ledarsidor “misstänkliggör svenska minoriteter”.
Retoriken fungerade kanske för tio år sedan. I dag är det inte längre lika lätt att vinna en debatt genom att säga att ens meningsmotståndare är främlingsfientlig. Ett tecken på att Sverige rör sig från den ängsliga åsiktskorridoren där det tidigare fungerade att utmåla kritiker till skattefinansiering av Muslimska brödraskapets Sverigegrenar som islamofoba är att MUCF drog in stödet till SUM. Politiker och debattörer tycks också i allt högre grad fnysa åt vänsterpolitikers eller civilsamhällesorganisationers rasistanklagelser.
Men islamofobi-industrin är dessvärre fortfarande en lukrativ bransch på många håll. Ansvariga i Uppsala tar inte sitt ansvar och drar in organisationernas stöd. Uppsala kommun kan inte fortsätta vara så naiva och hopplöst efter.