Det var nästan rörande att höra regering och opposition tala så väl om varandra under den gångna veckans vårbudgetdiskussioner. I grunden är det en enorm styrka med en enig riksdag under den djupaste krisen i modern tid. Bara den som lyssnar mycket noga hör de ideologiska hållhakarna: Tänk om företag kan göra vinst tack vare statligt stöd? Tänk om arbetslinjen och valfriheten blir ett minne blott när staten tar över och delar ut bidrag?
För ett år sedan tillsköt regeringen 4,5 miljarder kronor i vårändringsbudgeten. I vintras rådde krisstämning när samma regering skakade fram fem miljarder extra till kommuner och regioner, och kördes över av oppositionen för några miljarder till. Det var före coronakrisen och det känns som eoner av tid sedan.
I onsdags kom årets vårbudget med 107 miljarder kronor i extra åtgärder för budgetåret 2020, utan att någon reagerade. Eller jo, oppositionen tyckte att det var för lite och för sent och hade dessutom bra poänger med sina invändningar. Extrapengarna till företag, löntagare och andra åtgärder för att begränsa smittspridning är vad som gäller just för tillfället. Under våren kan det komma ytterligare initiativ, allt utifrån hur epidemin utvecklas.
Det som kan få finansminister Magdalena Andersson (S) att komma tillbaka till riksdagen med nya pengar är en konkursvåg bland småföretagen under de närmaste veckorna. En sådan har redan inletts och finansdepartementets bedömning i förra veckan var ett ”värsta scenario” med en långdragen coronakris där arbetslösheten stiger till 13,5 procent, nästan en fördubbling jämfört med ingången till 2020.
Regeringens vårbudget kan jämföras med Moderaternas förslag, som enligt den ekonomiskpolitiske talespersonen Elisabeth Svantesson skulle kosta staten drygt hundra miljarder kronor mer per månad för april, maj och juni. Pengarna skulle lånas upp och enligt Svantesson är en statsskuld på 50 procent av BNP inte en orimlig nivå efter en sådan här kris. Även Liberalerna öppnade i samband med budgetdebatten i onsdags för en fördubbling av satsningarna inom kort.
M vill bland annat att staten ska ta en större del av hyreskostnaden för krisande företag, liksom för lånegarantierna i den statliga företagsakuten. Och i likhet med de flesta oppositionspartierna vill man utöka systemet för korttidspermitteringar. Magdalena Andersson argumenterar än så länge mot förslaget om utökade korttidspermitteringar med att företagen, som redan fått sänkta arbetsgivaravgifter, skulle ”göra vinst på skattebetalarnas pengar”.
Frågan är hur länge hon kan hålla emot. Livet efter coronaepidemin är en fortsättning på livet före viruset, men med i värsta fall flera hundratusen nya arbetslösa. I ett Sverige som mot slutet av 2010-talet sett konsekvenserna av utanförskap, utsatthet och parallella samhällsstrukturer. Finansministern spelar sin roll som rikshushållare, likt företrädaren Anders Borg (M) efter finanskrisen och andra före honom, men hon inser nog att M-förslagen faktiskt är ”billiga”.
Inte bara politiken, även näringslivet och LO är eniga om att regeringen både måste agera snabbare och starkare. ”Självklart ska inte företagen göra vinst på detta” säger Svenskt Näringslivs vd Jan-Olof Jacke, och vill införa begränsningsregler. Men regelkrångel är i sig något som motverkar hela syftet med bekämpningen av coronakrisen. Krångliga lån, hyresavtal och subventioner kan få redan trötta företagare att slutligen kasta in handduken.
Det är nu det saknas kunder, pengar och framtidsro. Det är nu hjälpen måste fram. Om två veckor kan det vara för sent.