Räkna med köer! Så kan man redan innan förslaget blir verklighet sammanfatta konsekvenserna av den ”satsning” på äldreomsorgen som det rödgröna styret och stödpartiet Utvecklingspartiet demokraterna presenterade nu i veckan.
Det var på en pressträff i tisdags som kommunalråden Tobias Smedberg (V) och Stefan Hanna (UP) offentliggjorde att de vill slopa lagen om valfrihet, LOV, inom den del av äldreomsorgen som omfattar särskilda boenden, äldreboenden i dagligt tal.
Med LOV är det fritt fram för privata aktörer att bestämma när, var och hur de vill bygga äldreboenden. Och på samma sätt är det fritt fram för de äldre som får ett biståndsbeslut – ja till äldreboende – att välja mellan de olika äldreboenden som finns i kommunen. Fördelen med systemet är uppenbar: de äldre får möjlighet att välja ett boende som passar dem. Den fria etableringen gör också att risken för platsbrist och köer minskar.
Andra sidan av myntet är att det i Uppsala i dag finns fler äldreboendeplatser än vad det finns äldre med biståndsbeslut. I dag finns 100 tomma platser inom äldreomsorgen, vilket enligt kommunens egen uträkning kostar omkring 30-50 miljoner kronor om året. En annan följd av LOV som lyfts fram som en nackdel av det rödgröna styret och Utvecklingspartiet är att äldreboendena finns på ”fel” platser i kommunen: För den som vill bo i Rosendal finns ingen valfrihet – för där finns inget boende.
Lösningen på problemen, både kostnaden för tomma platser och att äldreboenden ligger på ”fel” platser, är enligt de rödgröna och UP att kommunen tar över planeringen. LOV ska ersättas med en kombination av kommunala boenden och boenden som upphandlas enligt lagen om offentlig upphandling.
”Den stora förändringen är att det blir våra folkvalda som nu kommer att få ta det fulla ansvaret för hur många äldreboenden som behövs och var de ska ligga”, skriver representanter för de fyra partierna i en debattartikel (UNT 12/3).
Tilltron till kommunal planeringskonst är rörande. Men här finns förstås (minst) ett aber. För det första byggs inte dagens äldreboenden utifrån någon medveten illvilja om att missgynna vissa områden, utan utifrån en beräkning om var det faktiskt kommer att finnas en efterfrågan.
För det andra, någon optimal planering kommer det inte att bli. Byråkratins kvarnar mal av naturen långsamt samtidigt som prognoser och befolkningsunderlag hela tiden kommer att förändras. Kostnaderna för de tomma platserna kanske kommer att försvinna, men till priset av att kommunens äldre åter får vänja sig vid att köa för en äldreboendeplats.