För 50 år sedan skulle vattenkraften rädda energiförsörjningen i det oljeberoende (och snart oljekrisande) Sverige. Särskilt finansminister Gunnar Sträng (S) var till en början mycket oförstående när boende vid Vindelälven i Västerbotten protesterade och fick med sig den tidiga miljörörelsen. ”Rädda älvarna” var ett slagord som tvingade regeringen att svänga, och så småningom riksdagen att fatta beslut om skydd för de fyra sista stora älvarna: Torne-, Kalix-, Pite- och Vindelälven.
En liknande oförståelse kunde skönjas hos miljö- och klimatminister Per Bolund (MP) i SVT Agenda (25/4). ”Vindkraft ska inte byggas överallt”, sade han som svar på nordliga protester mot nya vindparker. Däremot vill han ta bort ”det kommunala vetot”, kommunernas chans att stoppa ett vindkraftsbygges godkännande i miljöbalken. Och så vill han bygga fler vindsnurror i havet för att ”runda målkonflikter”. Men vilka hav är det han talar om?
Vindkraften har hittills stått för hoppet i energimixen för det blivande klimatneutrala Sverige. Fossila bränslen och kärnkraft ska fasas ut, och solenergi står fortfarande bara för tiondelar av en procent av energin. Tanken har varit att vindkraft och vattenkraft tillsammans ska stå för merparten av det kommande behovet från fordon, bostäder och den fossilfria tunga industrin som är under utveckling. Och hittills har det gått bra, i Sverige liksom i flera andra länder. Här står vindkraften för cirka 15 procent av elanvändningen.
Men nu är södra Sverige ”fullt”. Åtminstone anger Vattenfall och Svensk Vindenergi att det är ”mer tätt med protesterande grannar i söder” (SVT 1/3). En och annan snurra kan klämmas in, men det är i de stora vindparkerna som ekonomin finns. Och kommande år planeras för tio gånger mer vindkraft i norr som i söder, 5 GW mot 0,4 GW. Samtidigt börjar stora elunderskott att byggas upp i söder. I norr finns ett växande överskott, men överföringskapaciteten kommer att ta minst tio år att bygga ut.
Ett regeringsparti sprunget ur ”rädda älvarna”-rörelsen håller nu på att förstöra fjällsluttningarna, anser man i Torsby, Malung-Sälen, Krokom och allt fler glesbygdskommuner. Protestvågen har bara börjat. Att härbärgera upp till 250 meter höga vindkraftverk för att förse stockholmarna med el till sina laddbilar är inget man kan tänka sig. Turismen och djurlivet påverkas, liksom förstås utsikten i den vardag man valt att leva i.
Dagens miljörörelse är till stora delar högutbildad och stadsbaserad – och klimatarbetet fortsätter att skapa spänningar på alla nivåer, globalt som lokalt.