Tio procent av alla brittiska flickor har någon gång inte haft råd att köpa mensskydd. En femtedel har av kostnadsskäl bytt till sämre mensskyddsprodukter. Att inte ha råd med mensskydd kan vara både skämmigt och praktiskt jobbigt. Vid en första anblick verkar det därför vara rimligt att det snart kommer att gå att hämta ut bindor och tamponger kostnadsfritt i Skottland. Landet blir det första i världen som erbjuder gratis mensskydd.
Men något skaver med förslaget, som tidigare i veckan enhälligt röstades igenom av det skotska parlamentet (BBC 25/11). Dels är det tveksamt om det är rätt sätt att spendera skattepengar på. En övervägande majoritet i Skottland har förstås råd med mensskydd. Att dessa satsningar – som beräknas kosta närmare en kvarts miljard kronor per år – ska gå till den majoritet som har råd framstår som ett resursslöseri.
Det är inte heller bara på det sättet som reformen förefaller omotiverad. Det är klart att just denna reform verkar – och kanske är – relativt harmlös. Mensskydd tillhör en grupp varor som många faktiskt behöver, att ge bort dem är knappast farligt. Men den underliggande idén – att välfärdsstaten tar på sig att styra vår konsumtion – är inte harmlös, den är förmyndaraktig.
I Sverige är det allra tydligaste exemplet på detta försörjningsstödet. Den som beviljas försörjningsstöd behöver lämna uppgifter om inkomster, tillgångar och utgifter. Det kan leda till absurda och förnedrande situationer, där utredare går igenom varje kontoutdrag, eller till och med kylskåp och skafferi för att avgöra om personen i fråga verkligen behöver mer pengar.
Till exempel berättade en bidragstagare för tidningen Arbetet (2/11) om när hon en gång hade för lite pengar för att betala matkassen och en vän swishade femhundra kronor, vilket sedan drogs av vid nästa utbetalning av bidrag – eftersom det räknades som inkomst. Den här typen av behovsbedömning gör att det inte tjänar mycket till att försöka spara ihop egna pengar, inte ens småsummor, eftersom man förlorar motsvarande summa i försörjningsstöd.
Dessutom tyder mycket på att det är ineffektivt. Experimentella studier där såväl fattiga som hemlösa – även de med missbruksproblem – har fått kontanter utan motprestation tyder på att den typen av åtgärder är bland de effektivaste för att motverka fattigdom (Foreign Affairs maj 2014). Att de dessutom bevarar människors integritet och möjlighet till självbestämmande har ett högt värde i sig.
Ändå är det inte ovanligt att vilja styra människors konsumtion. För många tar det emot att andra ska få tillgång till kapital utan att också kontrolleras. Men att något tar emot är inte ett skäl som är tillräckligt starkt att bygga politik på.
Givetvis är det en stor skillnad mellan att dela ut gratis mensskydd i Skottland och att betala ut försörjningsstöd i Sverige. Men principen är densamma. Båda fenomenen präglas nämligen av inställningen att politiker är bättre på att bestämma vad vi behöver än vi själva.
Poängen är inte att det alltid, under alla omständigheter, är bättre att ge invånarna kontanter än annan typ av hjälp. En del styrning av konsumtion kan säkert vara effektivt, ibland kan säkert rentav kostnadsfria mensskydd vara ett bra sätt att spendera skattepengar på.
Men det är ett problem att utgångspunkten så ofta verkar vara att välfärdsstatens ambitioner att hjälpa människor ska villkoras med att de beter sig eller konsumerar på rätt sätt. Utgångspunkten bör i stället vara att värna rätten till självbestämmande.