Om Krister Petersson hade varit åklagare i Palmeutredningen 1986/87 hade han anhållit Stig Engström, Skandiamannen, och begärt honom häktad, på sannolika skäl misstänkt för mordet på Olof Palme. Omfattande förhör med Engström, undersökningar av hans bostad och kläder samt omförhör med samtliga vittnen på och omkring mordplatsen, hade sedan kunnat leda till åtal och möjligen också en fällande dom.

Den här kontrafaktiska historieskrivningen var egentligen allt som Petersson hade med sig till den stora dagen när Palmemordet äntligen skulle få sin lösning. Den samlade presskåren anade oråd när åklagaren med hänvisning till NFC (Nationellt Forensiskt Center) slog fast att något vapen sannolikt aldrig kommer att kunna bindas till de två kulorna från mordet.  

Men det var värre än så – inte tillstymmelse till teknisk bevisning presenterades. Att den förste spaningsledaren Hans Holmér var en klantskalle och att Engström hade en del att förklara om mordkvällen visste alla sedan länge. Peterssons ”lösning” kan inte beskrivas som annat än ett praktfullt fiasko.

Det råder inget tvivel om att Stig Engström är en möjlig gärningsman. Han stämplade ut från sitt jobb i Skandiahuset två minuter före mordet. Han hävdar sedan att han såg en man liggande på marken, hjälpte till med återupplivning, pratade med frun (Lisbeth) och flera poliser, tog upp förföljandet av gärningsmannen men återvände direkt när han insåg att han måste avge sitt vittnesmål för att ställa saker till rätta.

Men ingen har sett eller hört Engström på mordplatsen, varken poliserna, Lisbeth Palme eller de omkring 30 övriga vittnena. Däremot passar han ganska bra in i beskrivningen av gärningsmannen och två vittnen kan också ha sett honom längs flyktvägen. Krister Petersson lägger särskild vikt vid det andra, en kvinna som såg en springande man på David Bagares gata. Med darr på stämman beskriver han hur spaningsledningen helt bortsåg från det starka vittnesmålet. Ett haveri, förstås, och visst är det möjligt att Engström slank undan på grund av det.

Journalisten Thomas Pettersson fick kritik när i sin bok Den osannolika mördaren (2018) om Stig Engström inte lyckades förklara hur Engström rört sig under mordkvällen, hur han kommit över vapnet och om han haft hjälp utifrån. Boken innehöll mest indicier, sade många, även om genomgången av vittnesmålen visst var bestickande för Engström.

Åklagaren Krister Petersson, med tillgång till allt material, alla utredningsresurser och stor hjälp från journalisten Pettersson, lyckades faktiskt inte ett dugg bättre. Ett praktfiasko, således.