När Joe Biden svor presidenteden i onsdags hade företrädaren Donald Trump redan landat vid sin resort i Florida. Möjligen var han redan ute på golfbanan. Han hann ju med omkring 300 rundor under sin tid i Vita huset. Det är ingenting märkvärdigt i sig. Även Clinton och Obama var hängivna golfare och de står alla i skuggan av Eisenhower (kallad golfer-in-chief) och Woodrow Wilson. I lagom dos torde ett spel som golf vara ett utmärkt sätt att koppla av mellan svåra beslut för nationen och i världspolitiken.
Det som framför allt särskiljer Trump från andra folkvalda ledare är att han inte företrätt någon annan än sig själv. Han är en affärsman och en opportunist som inte är beredd att ta politiskt ansvar. Vilket förstås försvårar politiskt ansvarsutkrävande, något som är helt centralt i demokratier. Vidlyftiga löften utan grund, impulsiva beslut som aldrig följs upp. Vare sig man är kolgruvearbetare i Appalacherna eller ledare för ett annat land har man bara kunnat hoppas på det bästa med Trump. Linjerna saknas helt och en utvärdering av de fyra gångna åren låter sig inte göras. En parentes eller början på någonting helt nytt? Historikerna får fälla utslaget så småningom.
Det finns många vittnesmål om att Donald Trump även privat ljuger som en borstbindare i syfte att förhärliga sin egen person och vinna fördelar, som en tvättäkta narcissist. Det är ingen vild gissning att han också ser ned på exempelvis kvinnor och folk av mexikanskt ursprung. Men som allt fler kunnat inse sträcker sig hans förakt mycket längre än så.
Vit makt-rörelser och högerextremister som Proud Boys och QAnon har känt ett starkt stöd från sin president alltsedan demonstrationerna som urartade i Charlottesville 2017. De har stått bakom Trump i en eskalerande fas som ledde fram till det ”riggade” valet i höstas. Allt kulminerade vid Kapitolium 6 januari när de, tillsammans med mängder av andra grupperingar och trosfränder, skulle återta ”sitt” land. Donald Trump visade vägen och eldade på. Men några dagar senare tog han helt enkelt avstånd från allihop. Deras andlige ledare hade övergivit dem.
Trump bryr sig knappast om andra som stått bakom honom heller. Som högerkristna, abortmotståndare eller vapenlobbyister. Eller fattiga på landsbygden som sett sina industrier och sitt hopp försvinna under decennier. Eller alla som röstat på honom för att de bara ville se en förändring. I Trump såg dessa en outsider som kunde röra om i grytan. Men i stället fick man mer etablissemang än någonsin, bara av ett helt annat slag än i Washington. Och man fick, om inte förakt, så åtminstone ett komplett ointresse för allt vad vanliga människor heter.
Populism, extremism, fake news och lögner, rasism och misogyni. Alla strömningar som kanaliserats genom Trump fanns där före honom, och kommer att finnas kvar efter honom. Det måste hanteras överallt i världen, och förhoppningsvis finns lärdomar att dra av vad som händer när allt detta tar sig in och blir verksamt i samhällets demokratiska kärna.
Men från Donald Trump personligen finns inte mycket att hämta. Han sitter i Florida, bitter och besviken över vad som hänt. Besvikelsen gäller inte en halv miljon coronaoffer i USA eller att muren till Mexiko inte blir färdig. Till och med det så omtalade stulna valet har nog skjutits i bakgrunden. Grämelsen handlar om sådant som förlorade affärer, att färre besöker hans anläggningar och, värst av allt, att PGA-mästerskapen i golf inte ska spelas på hans Trump National Golf Club. Det svider i hans själ. Få se nu. Dogleg vänster. Fore!