Den 1 juli, i onsdags, skulle den israeliska annekteringen av det ockuperade Västbanken inledas. Så blev det dock inte. Att premiärminister Benjamin Netanyahu inte infriade sitt vallöfte kan ha flera orsaker. Som att han delar på posten med sin konkurrent Benny Gantz, som backat från annekteringen med hänvisning till coronabekämpningen. Det är inte läge nu, anser Gantz, och får medhåll av det israeliska folket. Endast fyra procent tycker enligt en opinionsmätning att detta är en prioriterad fråga.
Det kan också bero på trycket utifrån. Premiärminister Boris Johnson skriver i den israeliska tidningen Yedioth Ahronoth om den olagliga aktionen och att Storbritannien ”aldrig kommer att erkänna en förändring av 1967 års gränser” som inte godkänts av såväl Israel som den palestinska myndigheten. Johnson beskriver för övrigt sig själv i artikeln som ”en passionerad försvarare av staten Israel”.
Till råga på allt för Netanyahu går det dåligt för hans främste vän i världen, Donald Trump. Även Trump har ju annat att tänka på än den ”fredsplan” för Israel-Palestina som han och Netanyahu presenterade i januari, en plan som helt bortsåg från palestinska intressen. Ett skifte på presidentposten i USA i höst skulle innebära ett svårt bakslag för den israeliske ledaren.
En annektering av ungefär en tredjedel av det ockuperade Västbanken är en symbolladdad handling som skulle betyda slutet för en tvåstatslösning. Den har också kallats en ”krigsförklaring” av Mahmoud Abbas, president för den palestinska myndigheten. Det utvidgade Israel som skulle bli fallet har av många kallats en apartheidstat där en del av befolkningen skulle leva utan samma rättigheter som majoriteten.
Men i praktiken betyder annekteringen mindre. Invånarna i östra Jerusalem och hela vägen söderut mot Hebron lever redan i skuggan av bosättningar, och de behöver särskilda tillstånd för röra sig över de många gränserna. Detsamma gäller bönderna i det bördiga Jordandalen som ser varor märkta ”Made in Israel” paketeras och exporteras. Det gäller även beduinstammarna och invånarna i flyktingläger som bildades åren kring grundandet av Israel 1948.
”Ockuperad eller annekterad betyder ingenting för mig”, säger grönsakshandlaren Arafat Shaludi på väg längs ett stängsel till den gamla marknaden i Hebron (Haaretz 30/6). ”I Ramallah är man kanske oroliga för sina jobb, men i Hebron har vi alltid varit oss själva närmast”, säger en annan man. Ramallah, strax norr om Jerusalem, är administrativt centrum för den palestinska myndigheten.
Ett självständigt Palestina är naturligtvis drömmen för alla palestinier, men många har sedan länge gett upp den tanken. Man vill ha lugn och ro, och göra affärer. Det akuta problemet är att alla turister försvunnit under pandemin, från exempelvis Betlehem med den normalt mycket välbesökta Födelsekyrkan. Förtroendet för den egna myndigheten och president Abbas är kört i botten. En annektering skulle lämna kvar öar av palestinska städer och byar som fick klara sig bäst de kunde. Precis som i dag, med andra ord.
Netanyahu har visat sig göra nästan vad som helst för att klamra sig fast vid makten. Däri ingår att smörja en israelisk väljarkår som gått långt åt höger under 2000-talet. Men omgiven av fiender som han är, i de palestinska områdena och runt omkring i regionen, är han helt beroende av USA:s stöd. Och presidentkandidaten Joe Biden, även han stark Israelvän sedan han som ung senator jobbade i Kommittén för utrikes relationer och bland annat mötte Golda Meir 1973, hade nog utan att tveka skrivit under på Boris Johnsons debattartikel.