Det finns fyra typer av statligt agerande, och två av dem fungerar rätt bra. Det menar nationalekonomerna Andreas Bergh och Joakim Wernberg i sin podcast Bergh & Wernberg (22/5).
Välfärdsstater som ger sig på det som kräver stora finansiella resurser, men inte kräver så mycket kunskap kan funka bra. Välfärdsstater som ger sig på det som kräver lite pengar, men också rätt lite kunskap kan också fungera rätt bra. I den mån svensk välfärdsstat funkar bra sållas den till den förra kategorin.
Men inte alltid. Det som fungerar mindre bra är när välfärdsstater försöker få till det som kräver mycket kunskap, oavsett om det kräver mycket eller lite pengar. Varför är det så? Kunskap är komplicerat och ständigt föränderligt. I Sverige är frågan “har ni politiker verkligen de kunskaper som krävs för att lyckas med det här?” mer berättigad än om man kommer att få in tillräckligt mycket pengar för att lyckas göra det, sammanfattar Andreas Bergh det.
Ändå vill det offentliga, även i Sverige, gärna försöka sig på projekt som kräver mycket kunskap. Ett tydligt exempel på det är de otaliga satsningar på näringslivspolitiska projekt som sker. Det gäller till exempel selektiva företagsstöd, billiga lån och olika typer av coachning och samverkansplattformar. 60 miljarder kronor går varje år till näringspolitiska satsningar, men ingen vet riktigt om de fungerar.
Det för oss till ämnet för denna krönika: utvärderingen av utvärderingarna av näringspolitiska satsningar.
Det låter inte bara knastertorrt utan också onödigt komplicerat – vilket är lite det som är problemet. Fenomenet får nämligen på tok för lite uppmärksamhet.
I en ny studie av Ratio-anknutna Christian Sandström, Elias Collin och Karl Wennberg analyseras hur 110 näringspolitiska insatser har utvärderats. En majoritet av satsningarna utvärderas av utomstående konsulter. Av de utvärderingarna är över 80 procent positiva, och resten neutrala. I 90 procent av fallen saknar utvärderingarna vetenskaplig kvalitet. I bara 11 av de 110 studerade utvärderingarna används kontrafaktiska metoder. Vad spelar nu det för roll? Jo, om man inte ens gör en ansats att försöka förstå hur näringspolitiken hade fungerat utan dessa aktiva näringslivssatsningar så har man heller ingen aning om projekten fungerar.
Riksrevisionen har tidigare larmat om att näringspolitiska satsningar ofta utvärderas genom att man frågar just de företag som har fått ekonomiskt stöd ifall stöden har gett nytta, trots att man knappast behöver göra en utvärdering för att veta om ett företag som fått pengar tycker det har varit bra.
Man kan, och bör, förbättra hur man utvärderar offentlig verksamhet. Myndigheter ska inte kunna utvärdera sig själva och inte heller finansiera externa parters utvärderingar, som forskarna skriver på DN debatt (27/5). Så länge de som granskas får inflytande över hur granskningen sker är risken stor att utvärderingarna blir undermåliga, och snedvridna.
Men det är inte det enda man bör göra. Tillbaka till Bergh och Wernberg. I den mån svensk välfärdsstat fungerar bra är det för att vi ger oss på att göra det som kräver lite kunskap. Näringspolitiska satsningar kan inte räknas dit. Att träffa exakt rätt bransch eller företag, vid exakt rätt tillfälle i tillväxtfasen är nästintill omöjligt. Risken är stor att man snedvrider marknaden och introducerar fel incitament för företagen – som kan komma att bry sig mer om att bli föremål för stöd, än att utveckla sin verksamhet.
Just vad gäller dessa näringspolitiska satsningar är den fråga nationalekonomen Andreas Bergh ställde i podden, “har ni politiker verkligen de kunskaper som krävs för att lyckas med det här?”, särskilt berättigad. Och svaret är nej.