Trots många tillkortakommanden och trista opinionssiffror – Socialdemokraterna andas optimism för tillfället och det beror främst på partiledarbytet. Det som traditionellt ansetts vara en olämplig tidpunkt, strax före ett val, kan i själva verket vara ett genidrag. Stefan Löfven slipper nesan av att, likt Palme, Persson och Reinfeldt, inte orka med en tredje valseger i rad. Efterträdaren kommer dessutom in i valrörelsen nästa år som statsminister. Ett regeringstrött parti med en ny fräsch ledning.
Det finns också gott om kandidater till posten, många ministrar som varit i hetluften och kan vara sugna på en valrörelse i en ny roll. Jämför med det andra maktpartiet, Moderaterna. Vad hade hänt om Fredrik Reinfeldt avgått ett år tidigare, om Anna Kinberg Batra valts till partiledare och statsminister 2013, i hård konkurrens med Anders Borg och flera andra? I stället fick hon 1,5 år senare plocka upp spillrorna av Nya Moderaterna, när alla lämnat skeppet efter ett svidande valnederlag.
Löfvens arvtagare är alltså finansminister Magdalena Andersson. Hon står i bottenodds hos vadslagningsfirmorna. Damberg och de andra har i princip gett upp. Det enda som talar emot henne är möjligen att det är långt till kongressen, att hon börjar på topp och att det därmed bara finns en väg, utför.
Men teorin att förtroende byggs underifrån fungerar bäst i regelrätta valkampanjer. Där går det att komma bakifrån och vinna, samtidigt som förtroendet för toppkandidaten eroderar. I hemliga och toppstyrda processer, som Socialdemokraternas partiledarval, kommer inte detta att ske. Andersson behöver bara försäkra sig om stöd i en mycket begränsad krets, hålla tyst och sedan väljas.
En icke obetydlig del av S-optimismen grundar sig i Magdalena Anderssons kön. Det är till viss del förståeligt. Det är ju som så många säger dags för en kvinna. Det har ett starkt symbolvärde. ”Mitt gubbiga parti behöver en kvinna”, som Mona Sahlin skriver i Expressen (25/8). Den som undrar vad hon menar kan se dokumentären Birgitta Dahls heliga vrede (SVT Play) om toppolitiken för bara en generation sedan.
Glädjen över detta faktum, som Andersson inte kan göra någonting åt, kan dock lätt slå tillbaka mot den blivande statsministern. Självsäkra uttalanden har den senaste veckan svämmat över nätet, av typen ”nu darrar alliansen” eller till och med att ”nu kan inte C och V längre rösta emot oss”. För att partiledaren är kvinna, alltså. En smått häpnadsväckande underskattning av politik i allmänhet och politiska motståndare i synnerhet.
Förvånansvärt få har hittills uttalat sig om Magdalena Anderssons politiska inriktning. ”En enande kraft”, har det sagts av partiföreträdare, sådant man säger när man inte riktigt vet. ”Inte vänster, men mer vänster än Löfven” är en annan vag uppfattning som kanske springer ur att hon i våras ledde en arbetsgrupp som kom med förslag om ökad jämlikhet, bland annat en ny ”miljonärsskatt” (DN Debatt 29/5). Gissningarna lär fortsätta.
Självklart kan det ändå bli strid fram till S-kongressen i början av november. ”Det är inte över, det har inte ens börjat”, skriver SvD:s politikreporter Torbjörn Nilsson (26/8) och pekar på de djupa person- och fraktionsstriderna inför valet av Juholt 2011. Men just därför borde väl självbevarelsedriften förhindra en upprepning tio år senare?
Vad kan i så fall få S-leendena att stelna igen? Det ska vara politiken då. Fem dagars kongressande i Göteborg 3-7 november handlar till mycket liten del om partiledarvalet, och till mycket stor del om ett parti som under lång tid saknat såväl riktning som innehåll, alldeles oavsett vem som står i talarstolen.