I DN kultur har Vesna Prekopic skrivit en läsvärd text om sina erfarenheter som rektor på en grundskola i ett utsatt område (16/10). Hon beskriver hur elever utsatte skolans vuxna för hot och våld. Ett våld som enligt Prekopic har normaliserats. Flera enkätundersökningar - där lärare svarat - tyder på att problemen är omfattande.
Efter nästan ett år på skolan hade Prekopic panikattacker och hon uppmanades arbeta hemifrån av säkerhetsskäl. När hon som rektor hade anmält våld från elever gav en chef henne rådet att "skippa de där anmälningarna". Chefen antydde att Prekopic behövde förstå hur det "funkar här ute". Det var riskfyllt att gå på "hårt mot eleverna", fick hon veta.
Men att acceptera att barn slår lärare är att acceptera fortsatt våld. Regler och lagar ska självklart gälla även i socialt utsatta områden. Skolan kan inte svika det viktiga uppdraget att få eleverna på rätt bana. Skolan kan däremot aldrig ensamt få våldsamma barn att sluta slåss.
Som Vesna Prekopic nämner kommer barn som själva upplevt våld, barn "som lider av trauman från hemmet", att agera ut det. Med erfarenheter av att jobba som fritidsledare i Botkyrka, och med uppväxten i bland annat Gottsunda, känner jag väl igen problemet.
Pojkarna som slåss har ofta blivit slagna själva. Om ett barn hemma lär sig att gränsen är nådd när örfilen kommer, kommer ord inte att bita som det ska. Personalen i skolan slår som bekant aldrig, och barnet fortsätter därför att testa gränser.
Lösningen är förstås inte att skolan kapitulerar inför våld, och våld som uppfostringsmetod.
Sverige har en historisk erfarenhet att lära av. På 1970-talet såg fortfarande många det som en självklar rätt för föräldrar att få smiska olydiga barn. Då kunde en svensk pappa stolt berätta i tv att han slår sina barn med björkris. Trots den opinionen förbjöd Sverige, som första land i världen, barnaga 1979. Synen på aga ändrades inte enbart med lagstiftning. I samband med lagen sjösattes en omfattande kampanj som riktade sig till föräldrar.
Även i dag behöver många föräldrar information (olagligt att slå barn) och hjälp (gör i stället så här). Om man har lärt sig att aga är det enda sättet att få barn att lyda kan det vara svårt att göra annorlunda. Det finns föräldrar som desperat skickar sina barn på "uppfostringsresor" till släkt i hemlandet. Andra vågar tvärtom inte markera alls.
Den politiska debatten om våldsamma pojkar, som hamnar i kriminalitet och misslyckas i skolan, borde handla betydligt mer om det här.