“Som det ser ut nu, utifrån smittspridningsläget, ser vi inte något behov av att faktiskt stänga några platser, men vi vill ha den möjligheten”, berättar Margareta Widén-Berggren (S), kommunalråd i Östhammar (UNT 27/5). Kommunen vill kunna stänga badplatser, parker och parkeringar där man bedömer att det finns risk för “spontana folksamlingar”.
Liknande tankar återfinns i Uppsala. Folkhälsomyndigheten har rekommenderat att möjligheten att stänga parker tas bort vid nuvarande smittnivå. Ändå menade kommunstyrelsens ordförande, Erik Pelling (S), att man ser skäl att behålla den. “Vi har granskat det där dokumentet, och vi vill ha kvar möjligheten om smittläget förvärras”, sa Pelling till UNT (18/5).
Dessa förslag leder osökt tankarna till något den Uppsalabördige beteendeforskaren Erik Angner sa för några månader sedan: “Vill man att människor ska följa nåt man inte är van vid är det viktigt att regeln är enkel, lätt att förstå, legitim, känns rättvis och är samma för alla hela tiden. Reglerna vi har fram till nu har inte varit sådana” (SVT 26/2).
Uppfyller exemplen ovan dessa krav? I Östhammar vill man kunna stänga 13 platser, merparten badplatser, under sommaren. Det är svårt att se det som rättvist, med tanke på att de som främst drabbas är de som saknar tillgång till utevistelse i hemmet: de som saknar stora trädgårdar. Dessutom gör det sannolikt inte särskilt stor skillnad för smittspridningen. Någonstans måste människor trots allt befinna sig, och alternativet till att vara på en badplats med mycket folk är inte nödvändigtvis att befinna sig på en plats utan smittspridningsrisk. I stället är det troligt att man umgås inomhus.
Dessutom är dessa initiativ förvirrande. När smittan går ner, allt fler vaccineras (över hälften av alla vuxna i Östhammar), vill man ha betydligt starkare restriktioner än förra sommaren och hösten, när inget vaccin ens existerade. Hur ska invånarna kunna förstå de bakomliggande skälen? Risken är att det uppfattas som godtyckligt och därmed också blir svårare att följa.
Sist, men definitivt inte minst, är det problematiskt ur en demokratisk synvinkel. Både Widén-Berggren och Pelling säger att de vill ha kvar möjligheten att förbjuda vistelse på platser och parker, av rädsla att pandemin kommer att förvärras än en gång. Det är lätt att förstå. Man vill ogärna släppa på befogenheterna av rädsla för smittspridning i en pandemi, en unik situation som varit mycket svår att hantera.
Men vad ska krävas för att politikerna inte ska vilja ha kvar möjligheten att stänga ner allmänna platser? Den frågan saknar alltjämt ett svar.