I mars 2020 visade sig Sverige vara ett litet ledarlöst land där personliga kopplingar mellan experter kom att spela en avgörande roll. Där fanns forna kolleger och underlydande, en mycket liten värld av ”skrivbordsläkare” som kände varandra privat. I cirkeln utanför denna inre krets fanns alla smittskyddsläkare, virologer och mikrobiologer, som genom omorganisationer de senaste decennierna förlorat tillträde till de innersta rummen på Folkhälsomyndigheten. Där var det i första hand epidemiologer och matematiker som drog upp riktlinjerna.
Ett nytt virus blir snart personligt för den som tidigare krigat mot hiv, sars, mers, fågelinfluensa eller ebola. Hade man gjort det med framgång gav det hög status. Hade man däremot överreagerat, fruktat det värsta, ökade sannolikheten för att man nästa gång skulle förhålla sig mer passiv. Som i sagan om Peter och vargen, den som vill ha politikernas öra kan inte varje gång ropa om kommande sjukdomar och massdöd. Drygt tio år tidigare hade Sverige reagerat mycket starkt på den förhållandevis milda svininfluensan. En av arkitekterna då var den blivande statsepidemiologen Anders Tegnell.
I sin nyutkomna bok Flocken – berättelsen om hur Sverige valde väg under pandemin (Albert Bonniers förlag, 2021) målar Johan Anderberg upp en dramatisk bild av våren 2020. Läkarna tilldelas roller efter sina sinnelag, hur de är klädda eller om huruvida de cyklar med hjälm eller utan. Det känns lite onödigt eftersom vårmånaderna i Sverige var dramatiska nog som de var, och eftersom det finns gott om e-postmeddelanden, debattartiklar och andra utspel som tydligt visar hela paletten av känslor: visshet, förvåning, ilska och kanske uppgivenhet.
Det är väl bekant vad som hände i sak under den kritiska månaden i fjol i Sverige, från mitten av mars till mitten av april. Först tveksamheten, sedan vissa restriktioner men där det personliga ansvaret lyftes fram. Land efter land agerade helt annorlunda. Samma tveksamhet fanns kanske hos forskarna där, men politikerna valde att i princip bortse från den.
Mindre bekant är kanske smittskyddsprofessorn Jan Alberts viktiga roll i pandemins tidigaste skede, som brygga mellan extremerna. För de flesta var det antingen eller: stäng ned landet (ytterst oklart hur då vår grundlag inte medgav fullskalig nedstängning), eller avvakta. Den förbindlige Albert var den som tillsammans med matematikern Tom Britton ska ha övertygat Folkhälsomyndigheten om allvaret, att smittan kommer att drabba även Sverige hårt.
Boken ger förstås inget slutligt svar om rätt och fel för olika sätt att möta pandemin. Den fyrkantiga, forskningsbaserade svenska inställningen tycks hittills ha haft både rätt och fel. Rätt om att covid-19 har relativt låg dödlighet, kring 0,2 procent. Rätt också om att nedstängningarna gör mer skada än nytta. Men mer fel om virusets smittsamhet, och om möjligheterna att nå flockimmunitet.
Rejält fel hade den engelske epidemiologen Neil Ferguson som skrev Imperialrapporten i mitten av mars 2020. Den förutspådde ett skyhögt antal döda och intensivvårdade britter om inte landet stängde ned. Rapporten fick ett enormt genomslag, även utanför Storbritannien, och ledde till en politik som det sedan blev svårt att backa ifrån. Ingen politiker med självbevarelsedrift kan skicka sina medborgare i döden. Utom den svenska regeringen då, som stödde sig på Folkhälsomyndigheten.
Ferguson känner förstås de svenska epidemiologerna. Hans mentor Roy Anderson kände Tegnells mentor Johan Giesecke mycket väl, och de var fiender. Pandemin är global och drabbar miljarder, men de avgörande besluten har fattats i en mycket trång krets av forskare med personliga band, positiva och negativa. Det är det bestående intrycket av Flocken.