”Nej, du förstår, vi har ju tre barn. Så min fru har ju varit hemma rätt mycket och har därför inte så bra lön.”
Vi hade inte setts på många år och jag hade svårt att inte avslöja min förvåning när jag och min gamla gymnasiekompis snackade hushållsekonomi på en fest hemma i Eskilstuna för några år sedan. I min, ska erkännas, akademiska och relativt välbeställda medelklassbubbla delar de flesta föräldrarna någorlunda jämnt på föräldraledigheten. Det är ungefär lika vanligt att mannen är hemma lite längre som att kvinnan är det.
Men min bubbla är just det, en bubbla. Den är inte normen.
Meningsutbytet med min kompis är nämligen i allt väsentligt en konkretion av de slutsatser som kan dras av TCO:s årliga jämställdhetsindex: föräldraledigheten fortsätter att tas ut ojämnt och de regionala skillnaderna (och implicit: skillnaderna mellan yrkeskategorier, branscher och socialgrupper) är stora.
I årets nypublicerade index framgår till exempel att männen i min hemkommun Eskilstuna bara tar ut i snitt omkring 30 procent av föräldra- och vab-dagar. Det kan jämföras med Uppsala kommun, där siffran är 33,5 procent, och Knivsta, där männens uttag närmar sig 40 procent.
Sett över tid så ökar pappornas uttag av föräldradagar visserligen, men det går långsamt. TCO slog för två år sedan fast att med nuvarande ökningstakt, kommer det att dröja tjugo år innan uttaget är helt jämställt. Det innebär tjugo år till av en fördelning som inte bara påverkar ekonomin och jämställdheten under själva föräldraledigheten. Den part, oftast kvinnan, som tar ut majoriteten av föräldra- och vab-dagarna får även se sin löneutveckling, sina karriärsmöjligheter och sin livslön utvecklas negativt, i jämförelse med den andra parten i förhållandet.
Som jag fick höra på festen hemma i Eskilstuna: Nej, hennes lön är låg eftersom vi har tre barn.
Det är lätt att tappa hoppet när TCO nämner siffran tjugo år. Men förändringen behöver inte ta så lång tid. Eller snarare: den får inte ta så lång tid.
Tyvärr finns inga enkla vägar till en jämställd föräldraledighet – och i förlängningen jämställda hushåll. Pappamånaderna gjorde sitt för att knuffa papporna över tröskeln in i barnrummet, men det var då.
Attityderna måste förändras, både hos föräldrar och, kanske särskilt, hos arbetsgivare. Det upplevs fortfarande svårt (för män) att vara föräldralediga på många (mansdominerade) arbetsplatser. Fokus måste helt enkelt skifta från ”jag kan inte vara ledig” till ”varför skulle jag inte kunna vara ledig”. Då behöver vi inte vänta i tjugo år.