Ungefär vid 1 200 covidpatienter på sjukhusen tog pandemin slut. Det var inte förutbestämt att det skulle bli så. Det har varit betydligt fler patienter inlagda under de fyra vågorna, som mest 3 000, men också klart färre under långa perioder. Det har även varit betydligt fler svårt sjuka på IVA, över 500, men också färre än dagens cirka 50. Om något är dagens nivåer ganska genomsnittliga, inklusive antalet dödsfall med covid-19. Men nu är det alltså slut.
Pandemin finns kvar, det är bara mediebevakningen som upphört, invänder någon. Smittspridningen har avtagit men långt ifrån upphört, människor blir sjuka och kräver vård. Vaccinationsgraden varierar globalt och det finns risk för nya och möjligen allvarligare virusvarianter. Medieintresset falnade påtagligt 9 februari när restriktionerna hävdes och dog slutligen två veckor senare i dammet av ryska stridsvagnar i Ukraina.
Sant. Men det är också sant att Folkhälsomyndigheten haft sin sista pressträff och att exempelvis Region Uppsala tagit bort sin statistik om viruset. Behovet finns inte längre och myndigheterna kan återgå till att bevaka covid-19 på samma sätt som hiv, zika och många andra virus. Eller antibiotikaresistens och andra folkhälsofrågor. Om det uppstår problem så hör de av sig, det kan man vara säker på.
Om epidemiologerna förblir tysta, och om Ukrainakrisen på något mirakulöst vis får en lösning under våren, så betyder inte det att det är slut på pressträffar med ministrar mot en fond av flaggor, och med sammanbitna experter i morgonsoffor och förlängda Aktuelltsändningar. Vilka dessa nya experter blir är en öppen fråga, men några scenarier är väl tyvärr troligare än andra.
En ännu varmare sommar än rekordsommaren 2018 skulle kunna betyda att enorma arealer skog förstördes och kanske att skördarna i det närmaste uteblev. En eskalerande oro i storstädernas förorter skulle kunna leda till en helt ny situation – skjutningarna har inte upphört trots att de för tillfället får mindre uppmärksamhet. En ny global finansiell kris är aldrig långt borta, inte heller terrorhot från islamister och andra extremister.
Rätt fackminister kommer i så fall att stå vid podiet och lova kraftfulla förstärkningar, som man nu gör för försvaret, och som man tidigare gjort för vården, polisen, rättsväsendet och så vidare.
Natten mellan 28 februari och 1 mars 1986 sov de allra flesta svenskar gott, trots att statsminister Olof Palme skjutits till döds sent på fredagskvällen. Det var inte riktigt bra det heller, och ledde bland annat till att Sveriges Radio började med nyhetssändningar dygnet runt.
När skyskraporna föll i New York 11 september 2001 hade två av tre svenskar tillgång till internet och dessutom ett antal tv-kanaler, svenska och utländska. Psykologen Filip Arnberg på Kunskapscentrum för katastrofpsykiatri vid Uppsala universitet kallar terrordåden 2001 för starten för en ständigt pågående rapportering i samband med stora kriser (UNT 10/3).
Det ständiga uppdaterandet kan leda till allvarliga hälsoproblem som depression, ångest och posttraumatiskt stressyndrom (PTSD). ”Det räcker med att se läsa tidningen på morgonen och se på kvällsnyheterna på tv på kvällen. Det är den ständiga mikrokonsumtionen som kan vara skadlig för oss”, säger Filip Arnberg, som rekommenderar sport för den som ändå vill titta på tv.
När kriserna avlöser varandra blir den sammantagna effekten naturligtvis mycket större. Man måste helt enkelt stänga av, gå ut och göra sådant man inte kunnat göra under pandemin. Informationen kan hämtas igen senare. Det säger experterna och detta, hantering av hanterande av kriser, får inte bli nästa nationella kris. Det vore faktiskt höjden av ironi.